Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Komma och läsa upp sådant om död och elände —
att han inte skäms!»
Gösta hör ej mer på henne, han har ögonen riktade
på den unga grefvinnan. Hon sitter alldeles stel, orörlig
som en bildstod. Han tror, att hon skall svimma.
Men med oändlig svårighet kommer ett ord öfver
hennes läppar.
»Gå!» säger hon.
»Hvem skall gå? Skall jag gå?»
»Presten skall gå,» framstammar hon.
»Elisabet, var då tyst!»
»Den försupne presten skall ut ur mitt hus!»
»Anna, Anna,» frågar Gösta, »hvad menar hon?»
»Det är bäst, att du går. Gösta.
»Hvarför skall jag gå? Hvad betyder allt detta?»
»Anna,» säger grefvinnan Elisabet, »säg honom, säg
honom ...!»
»Nej, grefvinna, säg honom själf.»
Grefvinnan biter ihop tänderna och betvingar sin rörelse.
»Herr Berling,» säger hon och går fram till honom,
»ni har en märkvärdig förmåga att komma folk att glömma,
hvem ni är. Jag har ej vetat det förr än i dag. Jag har
just nyss hört berättelsen om Ebba Dohnas död, och att
det var underrättelsen om, att den man hon älskade ej
var henne värdig, som dödade henne. Ert poem har
låtit mig förstå, att denne man är ni. Jag kan ej förstå,
hur någon med de föregåenden, som ni genomlefvat, kan
få visa sig i en hederlig kvinnas sällskap. Jag kan ej
förstå det, herr Berling. Är jag nu tydlig nog?»
»Det är ni, grefvinna. Jag vill bara säga ett enda
ord till försvar. Jag var öfvertygad, hela tiden har jag
varit öfvertygad om, att ni vetat allt om mig. Jag har
aldrig bjudit till att dölja något, men det kan ju ej vara
roligt att skrika ut sitt lifs bittraste olyckor pä vägarna,
allra minst att göra det själf.»
Han går.
Och i samma ögonblick sätter grefvinnan Dohna sin
smala fot på den lilla buketten med de blåa stjärnorna.
»Du har nu gjort hvad jag velat,» säger Anna Stjärnhök
hårdt till grefvinnan; »men nu är det också slut på
vår vänskap. Du skall ej tro, att jag kan förlåta, att du
varit grym mot honom. Du har visat bort honom, hånat
och sårat honom, och jag, jag ville följa honom i fängelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
