Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon måste resa.
Så tänker hon på, att en sådan resa är omöjlig. Detta
år kan ingen häst mer färdas öfver Löfvens is. Isen
smälter, den har allaredan lossnat från land. Den ligger
lös, sprucken, hemsk att se. Vatten porlar upp och ner
genom den, på somliga ställen har det samlats i svarta
gölar, på andra ställen är isen bländande hvit. För det
mesta är den dock grå, smutsig af smältande snö, och
vägarna gå som långa svarta ränder öfver dess yta.
Hur kan hon tänka på att resa? Den gamla grefvinnan
Märta, hennes svärmor, skulle aldrig tillåta henne
något sådant. Hela kvällen måste hon sitta bredvid henne
i salongen och lyssna till dessa gamla hofhistorier, som
äro den gamlas lust.
Dock, natten kommer, och hennes man är borta; nu
är hon fri.
Åka kan hon ej, tjänare törs hon ej kalla, men
hennes ängslan drifver henne ut ur hennes hem. Hon kan
ej annat.
Tunga äro de vägar, människor vandra på jorden:
ökenstigar, träskstigar, fjällstigar.
Men denna nattliga väg öfver en smältande is, vid
hvad skall jag likna den? Är det ej den väg, som de
små blomsterplockerskorna själfva hafva att gå, en osäker,
gungande, slipprig väg, deras väg, som vilja hela slagna
sår, deras väg, som vilja upprätta, den lätta fotens, det
snabba ögats och det modiga, kärleksfulla hjärtats väg?
Midnatten var öfver, då grefvinnan nådde Ekeby
strand. Hon hade fallit på isen, hon hade sprungit öfver
vida remnor, hon hade ilat öfver ställen, där fotsteget
fylldes af upp-porlande vatten, hon hade halkat, hon hade
krupit.
Det hade varit en tung vandring; hon hade gråtit,
där hon gått. Hon hade blifvit våt och trött, och därute
på isen hade mörkret, ödsligheten och tomheten gjort
tankarna hemska.
Nu sist vid Ekeby hade hon måst vada i fotsdjupt
vatten för att nå land. Och då hon kommit på stranden,
hade hon ej haft mod till annat än att sätta sig ned på
en sten och gråta af trötthet, af hjälplöshet.
Tunga vägar vandra människors barn, och de små
blomsterplockerskorna digna stundom bredvid sin korg,
just då de hunnit dens väg, som de ville blomsterströ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
