Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att jaga sjörån bort. Det var honom i detta
upphetsningens ögonblick, som om djupets onda makter
kämpade mot honom. Han visste ej, hvad han tänkte, hvad
han trodde, men han måste jaga bort den svarta från
stenen vid elfkanten.
Ack, Gösta, hvarför står din plats tom i det afgörande
ögonblicket? De komma nu med nöddammen, en
lång rad af karlar ställer upp sig på vågbrytaren; de
ha rep och stenar och sandsäckar färdiga för att tynga
honom och hålla honom kvar, de stå redo, de vänta, de
lyssna. Hvar är den befallande? Hörs ej rösten, som
skall bjuda och ordna?
Nej, Gösta Berling jagar efter sjörån, hans röst hörs
ej, hans befallningar leda ingen.
Då måste nöddammen sänkas utan honom. Vågorna
fara undan, den störtar ned i djupet och efter den stenar
och sandsäckar. Men hur blef väl verket utfördt utan
ledaren? Ingen försiktighet, ingen ordning. Vågorna rusa
ånyo fram, de bryta med förnyadt raseri mot detta nya
hinder, de börja rulla undan sandsäckarna, slita repen,
lossa stenarna, och det lyckas, det lyckas. Hånande,
jublande lyfta de hela vallen på starka skuldror, rycka och
slita i den, och så ha de den i sitt våld. Bort med det
usla försvarsverket, ned i Löfven med det! Och så fram
på nytt mot den vacklande, hjälplösa stendammen.
Men Gösta Berling jagar efter sjörån. Hon såg honom,
då han kom mot henne, svängande båtshaken, hon blef
rädd, det såg ut, som om hon tänkte störta sig i vattnet,
men hon besinnar sig och springer åt land.
»Sjörå,» ropar Gösta och svänger båtshaken öfver
henne. Hon skyndar in bland strandens albuskar, trasslar
in sig bland det täta riset och blir stående.
Då kastar Gösta bort båtshaken, går fram och lägger
sin hand på hennes axel.
»Ni är sent ute i natt, grefvinna Elisabet», säger han.
»Låt mig vara, herr Berling, låt mig gå hem.»
Han lyder genast och vänder sig bort ifrån henne.
Men eftersom hon ej blott är en förnäm dam, utan
egentligen en liten snäll kvinna, som ej kan uthärda tanken,
att hon bragt någon till förtviflan, eftersom hon är en
liten blomsterplockerska, som alltid har rosor nog i sin
korg för att kunna pryda den ödsligaste väg, ångrar hon
sig genast, går efter honom och fattar hans hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
