Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han såg då ingen annan utväg än att ingå en
överenskommelse med rövarna. Han sade till
dem, att som han var väl beväpnad och red en
god häst, torde det bli dem svårt att övervinna
honom, om han försvarade sig. Men eftersom han
var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem
motstånd, utan låta dem taga vad de önskade
utan strid, endast de lovade att inte släcka ut
hans ljus.
Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De
blevo mycket glada över Ranieros förslag och
började genast plundra honom. De togo från ho-
nom både rustning och gångare, både vapen och
penningar. Det enda, som de läto honom behålla,
var den grova kåpan och de båda ljusknippena.
De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut
ljuslågan.
En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst.
Då han märkte hur god den var, tycktes han kän-
na en smula medlidande med riddaren. Han ro-
pade till honom: "Se där, vi ska väl inte vara för
hårda mot en kristen. Du ska få min gamla häst
att rida på.”
Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt
och styvt, som om den hade varit av trä.
Då rövarna äntligen voro borta och Raniero
gick att sätta sig upp på den usla hästen, sade
han till sig själv: "Jag måtte ha blivit förhäxad
av den där ljuslågan. För dens skull får jag nu
rida framåt vägen som en galen tiggare.”
Han förstod, att det skulle vara klokt av ho-
nom att vända om, därför att företaget verkligen
var outförbart. Men en sådan stark åtrå att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
