Hur ljuset födes.

Det är den gamla gången
Känd af enhvar förut,
Det var ej häller sången
Jag nu ville sjunga ut;
Nej, annan en syn mig teddes,
Och den vill jag nämna om,
Jag såg huru flamman reddes
Hur första gnistan den kom.

Det sorlade och det myrde
På världenes stora torg,
Och matnitets vågor yrde
Från koja till kungaborg.
Om bitarna slets och drogs man
Och trodde sig ej få nog,
Om herrskaresätet slogs man
Och styrkan den platsen tog.

Allt emot kaos styrde,
Vildhet och barbari
Själarne genompyrde,
Enhvar blott för sitt »låg i».
Att bäst åt det egna skattas
Med kamp för det helas väl,
Var mer än som kunde fattas
Af matnitets trägne träl.

Då öfver torget steg han,
Grånad och böjd af år,
Höljd i den slitna kåpan,
Bokmal’n med silfverhår.
Orörd af smädelåten
Gick han framåt sin gång,
Blickade kallt åt ståten,
Sökte sitt dystra prång.