Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1893 / 27 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En social krönika Fin de siècle af Pehr Eriksson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En social krönika Fin de siècle.

Tidstoner: Dödsrosslingar och Frihetshymner Stridsskall och Ta-ra-ra-bom tra-la.

Af

Pehr Eriksson.

Nittonde århundrades jätte ligger i
döds- och födslovåndor. Han går hafvande
med den nya tiden. Dödsrosslingar
sammansnöra hans strupe. Han skälfver i
ångestkval och paroxysmer, som sönderslita
hans inre. Och för att gifva lindring
åt den förslappade, sönderbråkade
cellväfnaden användas lindrande, men
uppfrätande surrogat. Surrogat, hvilka tända
en eld, som dagligen och stundligen
kräfver ny näring åt de förslappade
lifsandarne.

Prafva-sprutans och alkoholens
eldselexir är förlossaren för hög och låg,
för fantasten så väl som skeptikern.
Och religionens vattmängda lisa njutes
omväxlande i djupa klunkar af den
dubbelhöfdade mänskligheten, som i
raffinerad, förfinad och rafflande njutning vill
glömma födslovåndans och dödskvalens
marter.

Från nittonde århundradets
Grottekvarnsslafvars hopar, som dag ut och
dag in trampa och trampa, trampa i
Grottes kvarn, slungas mot okända
rymder böner och förbannelser än i
gudlig-satanisk vildhet än med fetisch-
dyrkans slöhet. Alla vilja ha förlossning
ur kvalen, alla vilja ha lisa — sak samma
om mörksens eller ljusets makter
därtill bidraga. Man beder eller man
förbannar tills man sjunker ned i
slöhetens nirvana. Och man trampar och
trampar . . . trampar för lifvet. Guden
Grotte fordrar det för njutningen och
försakelsen att lefva.

Och mänskligheten anfäktas dag
för dag af trötthetens, slöhetens mara,
som griper in och återvärkar på hela
den murkna samhällsbyggnaden.
Familj och barnsbörd äro tunga bördor,
som hvar och en med en hemsk
rysning bäfvar för. Ty man rädes för att
fostra till världen en afkomma, som i
bästa fall kommer i Grottes
fabriksinrättningar, eller i värsta fall
uppfostras i rännstenssmutsens närhet, för
att sedan hamna som dekadanter och
bojbeslagna numrerade slafvar i någon
af samhällets inrättningar. Hamna de
i någon fabriksinrättning, väntar dem
ett »fritt» slaflif och som
familjeuppfostrare försakelsens alla marter. Och
folkköksmat blir helgdagskost.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>