Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Lucifers porträtt af Hjalmar Branting m.fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarade under jublande bifall med att tala om
att han skrifvit till Engels efter den
profetian: »Du och jag, vi äro visst de enda
verkligen unga i partiet!» Därmed må vara
huru som hälst, Mehring träffar dock säkert
spiken på hufvudet när han jämför Marx’
och Engels’ profetior med en
bärgvandrares omdömen; han ser målet så klart, men
just därför kan han lätt taga miste på huru
lång tid det ändå tager att klättra dit
upp.
Till Engels’ närmaste omgifning hör
naturligtvis den dotter till Karl Marx, som
denna gång utgör samlingens enda kvinliga
element. Fru Eleanore Marx-Aveling är
den yngsta af tre systrar och synes mera
än de andra ha ärft laderns
praktiskt-politiska energi. Porträttet visar henne yngre
och mera smärt än när hon från
öfversättareplatsen uppe på estraden under
Bruxelles-kongressen med ifver hängaf sig
åt arbetet att söka bringa reda — och
kanske också litet ledning — i den
brokiga, språkförbistrade skaran nere i salen.
På de internationella kongresserna synes
hon för öfrigt vara som i sitt rätta
element; men så är hon ju också af en släkt,
som har »Internationalen», om uttrycket
tillåtes, bland familjeminnena. I
hvardagslag verkar hon i London, jämte sin man.
d:r Aveling, en framstående darwinistisk
och materialistisk vetenskapsman, hvilken i
det konventionella England haft åtskilligt
obehag genom hätska utläggningar öfver
att hans nuvarande äktenskap måst
föregås af att han upplöste en äldre
förbindelse. Särskilt om gasverksarbetarnes
organisation har fru Aveling inlagt
förtjänster, men hennes hufvuduppgift är nog
ändå att vara med bland dem, som
motarbeta den engelska afskildheten och söka
öppna den engelska arbetarevärlden för
den internationelt socialistiska, det vill här
säga den kontinentala strömningen.
Vi ha här redan nämnt August Bebels
namn. Den genom ett par årtionden mest
populäre, mest uppburne mannen inom
Tysklands arbetarevärld, hvilkens redbara
karaktär utan fläck aftvungit äfven de
bittraste motståndare aktning, är född 1840 i
Köln och har varit svarfvare till yrket.
I politiken kastade han sig tidigt med lif
och själ, men han började icke som
socialdemokrat. Mången het dust
utkämpade han med sin blifvande vapenbroder,
den 15 år äldre skriftställaren Wilhelm
Liebknecht, innan han omsider kom så
långt i socialistisk riktning, att de båda
tillsammans stodo som främste ledare af
det rent socialdemokratiska parti, som
stiftades på kongressen i Eisenach 1869,
och som på internationel, marxistisk grund
tog upp kampen icke blott mot hela det
borgerliga samhället, utan äfven mot dem,
hvilka, tagit Lassalle-ideerna i arf, men icke
dennes förmåga af fortsatt utveckling och
anpassning efter nya förhållanden. Sedan
denna tid äro Bebels och Liebknechts
namn oupplösligt sammanvuxna med den
tyska socialdemokratins. I den första
förföljelsens dagar stodo de båda ledarne,
som tillbörligt var, med sina personer i
främsta ledet. Midt i det ursinniga
»nationella» segerskränet höjdes 1871 från
tyska riksdagens talarestol desse båda mäns
protester både mot kriget och mot den
olycksdigra annekteringen af
Elsass-Lothringen, liksom sedan till försvar för
Pariserkommunens besegrade kämpar. Sådant
kunde ej ske ostraffat, då Bismarck
allsvåldig solade sig på sin makts höjd; den
lydiga riksrätten i Leipzig dömde båda
till mellan 2 och 3 års fästning för
»högförräderi». Bebel använde denna tid
liksom alla sina öfriga kortare fängelsetider
till att genom studier öka den bildning,
som hans samhällsställning förmenat honom
i ungdomen. Liebknecht, den
revolutionäre studenten från 1848, egde redan då
det utpräglat systematiserande teoretiska
sinne, som hans motståndare aldrig
försumma att kalla doktrinärt. Bebel
berättade vid ett tillfälle ett muntert smådrag
från den tiden. Liebknecht hade kommit
öfver någon bok om sparrisodling och
undervisade snart de öfriga politiske fångarne
på den sachsiska fästningen om att de
skulle anlägga ett sparrisland för att ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
