Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Lucifers porträtt af Hjalmar Branting m.fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och där den kapitalistiska, storindustriella
kulturen redan vunnit en viss stadga, och
allra främst i Polen. Där har man firat
flerstädes i maj, fast anordnarne haft
Sibirien i utsikt för besväret.
Men dessa unga, offervilliga krafter ur
den bildade klassen eller proletariatet, som
ännu hoppas på frihet och lycka för Polens
af de mäktige dödsdömda folk, behöfva
en samlingspunkt utom tzarväldets gränser,
där planer kunna läggas till samarbete, och
där de, som för en tid måste draga sig ur
de stridandes led, kunna finna en asyl. En
sådan samlingspunkt är den lilla
revolutionära polska kolonien i Paris, i hvilken
Mendelson af naturliga skäl intager en
framskjuten ställning.
Elegant och förmögen — han är son till
en rik Warschau-bankir — gör Mendelson
först intryck mera af en fin världsman än
af den konspiratör-typ man kanske
fantiserade ihop, när man läste att han var.
invecklad i den Padlevski’ska affären mot
ryske spiongeneralen Seliversteff. Hans
delaktighet i det lyckade attentatet och
flykten kunde dock icke leda till några
obehagliga följder, och sedan den första
artighetstjänsten visats tzaren lämnade man
Mendelson i ro. Hvad för öfrigt desse
polske emigranter kunna uträtta för sitt
lands frigörelse tillhör enligt sakens natur
icke ännu historien. På
Bruxelles-kongressen representerade Mendelson jämte en
väninna, om hvilken fru Anne Charlotte
Leffler upplyser att Sonja Kovalevsky
beundrade henne mest bland alla kvinnor
hon kände, den polska socialdemokratin.
»Samhörighetskänslan mellan alla
tzarrikets martyrer är så stark, att de tyckas
känna sig som en enda syskonkrets» skrifver
fru Leffler, i sin nyss anförda skildring af
Sonja Kovalevskys och sitt eget lif i dessa
kretsar i Paris på nyåret 1890. I själfva
verket har denna samhörighetskänsla slagit
bro också öfver det djupa svalg, som gräfts
af så mycket ädelt blod mellan polacker
och ryssar. I sträfvan för den frigörande
socialismen mötas omsider åter som vänner
de bästa sönerna och döttrarna af de två
stora slaviska folken. Ryska och polska
revolutionärer arbeta hand i hand, fast i
hvar sin verkningskrets, på den gemensamme
dödsfiendens, tzarväldets fall.
Bland de ryske emigranterna i Paris är
Peter Lavroff deras af alla vördade och
älskade främste representant, med ungdomens
varma tro lika entusiastisk under sin snart
70-åriga hjässa. Han var professor och
hade öfverstes rang — så en vacker dag
1866 kommer förvisningsordern till
isöknarna i nordligaste Ryssland; Lavroft har
varit bland dem, som önskat se sitt
fosterland fritt. Efter någon tid lyckas han dock
rymma, och sedan 1870 har han blott först i
Schweiz och sedan i Paris, men från
landsflykten fortsätter han outtröttligt vid sidan
af vetenskapliga arbeten den
socialdemokratiska propagandan. En gång — det var
visst efter Hartmann’s attentat på
Alexander II — måste franska regeringen för
ryssvänskaps skull utvisa Lavroft, som på
en tid begaf sig till England, men inom
få år fick utvisningsordern falla genom
Clémenceau’s bemedling, och Lavroft
flyttade åter in i sin lilla lägenhet borta i
Paris’ södra utkant.
Där besöktes han en gång af en svensk
författarinna och hennes man, hvilken han
något kände sedan ett tiotal år tillbaka. Jag
tillåter mig låna ur hennes skildring:
»Som ung har han nog hållit sina sex fot
och tre tum. Om han nu är något böjd,
skall ni aldrig, tro att det är af ålder
snarare då af förbarmande kärlek till små
fattiga ryssar. Hans vakna liflighet måste
göra, att ni anser honom endast litet öfver
femtio år, men fråga honom och han skall
med en skymt af vemod tillstå, att han ej
har långt till de sjuttio. I hufvudet är
han hvit som en dufva, men kraftig som
’den brunskäggyfvige Ontrus.’ Bakom
glasögonen lyser litet kisande mot er en. blick,
där intelligensen är förmäld med godheten,
För öfrigt äro anletsdragen stora och långt
ifrån vackra.
Då han talar gestikulerar han med
händerna. Han för ut dem inbjudande,
afvisande, befallande, och han lägger dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
