Det händer understundom, den synes mig så svart,
Den stora, vida, härliga jorden.
Den tumlar genom rymder, jag anar inte hvart,
Och ingen vet det trots de stora orden.
Mig syns, att vi kräla som flugor på en boll,
Och inte en ibland oss är ens så pass som noll,
Och alltihop är gagnlöst och tråksamt.

Och bröderna de ifra så nitiskt om hvarann’
Och alla sig på jaget förgapat.
Enhvar har fått i knoppen, att han just är den man,
För hvilken allt det andra är skapat.
Man trynar och man rotar precis liksom en gris,
Och för ens egen hydda och för ens egen spis
Få ändra lida nöd och ligga ute.

Man lyser och braverar med det man fått ihop,
Och skadegladt åt »otur’n» man skrattar,
Ens enda mål och trängtan det är att bli i rop
Som den åt hvilken Fortuna[1] skattar,
Och den som ligger under och sällan lyckan ser,
Han herskar öfver den, som är ändå längre ner,
Som »far och mor och pojken och katten».

När så mig tingen synas, då ville jag helst dö,
Jag vämjes vid att rifvas och slitas:
Jag ville, om jag kunde, i glömskans stora sjö
Nedstöta allt som äflas och flitas.
Men andra syner träda ur mörka taflan fram,
Och sol kan locka grönska ur mörkaste stam,
Med scenerna förändras ock hågen.

En liten blick tillbaka på mensklighetens blad
Har låtit mig en kedja få skåda,
Der länk vid länk blef fogad till en oändlig rad,
Der gifna lagar oinskränkta råda.
Jag sett, hur först i början ett mörker allt omslöt,
Och se’n hur detta allt mer och mer mot ljuset sköt
Från flintans natt till stora ljusa dagen.

Vi stå ej mer vid början det har jag lärt förstå,
För oss ha slägten lefvat och sträfvat.
Och hvad det än må gagna och hvart det än må gå
Och hvad hälst, än är kvar oupplefvadt;
Vi ha ett värf att fylla i verlden en och hvar,
Och skam åt den, som icke sitt strå till stacken drar
Och bygger med åt kommande slägten.