Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1895 / 11 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Absalon af Axel Danielsson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Folktinget.

———

Under denna tid voro de skånska slätterna ännu betäckta af täta bokskogar, och på
de odlade fälten mellan dessa bodde en dittills oberoende befolkning, som var ryktbar i
hela norden för sin frihetskärlek och sin sega uthållighet i kampen mot adeln, kyrkan och
kungadömet, hvilka hjälptes åt att tillintetgöra resterna af den gamla odalmannaklassen. Den
danske kungen hade börjat underlägga sig stora sträckor af den bästa jorden och skänka eller
panta dem bort till den nya ryttareadeln, som snart betraktade sig som egare till jorden.
På detta sätt uppkommo nu efter hand de stora skånska godsen, som än i dag existera, utan
att någon revision af eganderätten blifvit företagen. Med adeln och kungen ville kyrkan dela
bytet, och hennes målsmän, erkebiskoparne i Lund, tillskansade sig genom list och våld från
bönderna den närmast kyrkorna och klostren liggande jorden. Härigenom försvagades i hög
grad bondeklassen, och massor af fordom bofaste måste söka sig sitt uppehälle i städerna
eller som tjänare åt herremännen.

Bland de frie bönderna fans det skarpsynte män, som insågo, att de själfva och hela
landet hotades med ofärd af desse inhemske inkräktare och de ville därför sammanrota
allmogen till motstånd.

Förtrycket växte nu med hvarje år. Kungen tillsatte fogdar och länsmän, som med
blodig obarmhertighet indrefvo de skatter han pålade, och tvungo bönderne att på obanade
stigar bära träd till kusten för hans flotta. Men värst blef det sedan Absalon blef
erkebiskop i Lund. Han sökte tvinga allmogen att erlägga tionde till kyrkan och genomdrifva
celibatet för presterna. Men bönderna motsatte sig envist dessa påbud. De jagade
erkebiskopen ur landet, och då han jämte kungen kom tillbaka i spetsen för en här, läto de
budkaflen gå omkring och mötte fienden vid Dysiebro i Onsjö härad. Der blefvo norra
Skånes bönder efter en manhaftig strid nedgjorda af de bättre beväpnade ryttarne, och vid
Getinge måste äfven Frostingarne underkasta sig. Något tionde fick emellertid icke
erkebiskopen ändå.

Bönderna gjorde snart på nytt uppror under den skicklige Ake Tubbessons ledning
och sammanfattade sina fordringar i ett program. De aflyste alla skatter till kungen och
kyrkan och påbjödo, att presterna skulle gifta sig för att blifva ett med folket, och därjemte
indrogo de erkebiskopsstolen i Lund, emedan den ansågs öfverflödig. De värsta
herremännen straffade de genom att bränna upp deras gårdar.

Hufvudslaget stod denna gång vid Lemma å samt slutade med bondehärens
fullständiga nederlag och flykt. Härefter lyckades det Absalon och kungen att blifva herrar i
landet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>