Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Detta, — svarade sonen endast och räckte modern tidningen.
Det är så godt, att mor får veta det af oss, som af någon annan.
Katrina började att läsa, men bokstäfverna dansade för hennes ögon,
så att hon inte kunde få något sammanhang. Då fortsatte dottern, som
kommit in och stält sig bakom hennes rygg, men hon läste inte tyst, utan
högt, och trots att stäiftman blef osäker, höll hon ut till slutet.
Sonen hade gått fram till fönstret och vändt ryggen utåt rummet,
medan Rudolf stödde armbågarne mot bordet och gömde ansigtet i händerna.
Utan afbrott åhörde han den långa artikeln, som skoningslöst blottade, hvad
han under så många år i hemlighet hade burit på. Men då författaren angrep
hans parti med att smutskasta det för hans skull, knöt han näfven af raseri.
Det var skamfullt, ett nedrigt dåd, beräknande att utså misstroende mot de
frisinnade, som ju inte kunde läggas till last att han så falskt smugit sig in i
deras led. »Se där, hvilka slags element, de så kallade frisinnade bestå sig
med», ropade tidningen skadegladt ut. »För sådana samhällsförbättrare gud
nådeligen oss bevare!» — blef slutklämmen på den långa, giftiga utgjutelser
Så mycket ondt hade ’han således åstadkommit, suckade Rudolf, djupt
gripen af att ha skadat den dyra sak, för hvilken hans kamrater kämpade!
Kunde han begära, att de skulle förlåta honom? Aldrig — de kunde inte
döma honom efter samma måttstock, som han själf mätte sin skuld. Han var
en förlorad och bruten man för ali tid.
Han hvarken hörde eller såg hvad som försiggick omkring honom.
—, Jag är således gift med en tukthusfånge! En straffad brottsling är
far åt mina barn! Att så ha blifvit bedragen, som jag, kan aldrig förlåtas!
— Katrina, — han gjorde en häftig rörelse för att resa sig.
— Eör mig inte! — skrek hon och drog sig hastigt tillbaka med ett
så ’uttrycksfullt förakt, att han sjönk ihop. — Kom inte vid mig! Grå — gå
bort, ty den skam och vanära, som du dragit öfver mig och mina barn, blir
värre, om du stannar hos oss. Du har förspillt min och deras framtid med att
vi komma att undflys och föraktas. Förstår du inte det, Rudolf? Gå därför
bort, så att du inte kommer mera sorg åstad — gå!
Måttet var nu bräddfullt rågadt för honom. En enda droppe till —
och det skulle rinna öfver. Förtviflad, hjälplös, sökte hans blickar barnen —
de skulle ju åtminstone ha förbarmande. Om hon, hans hustru, svek honom,
kunde deras omöjligt förneka sig,
— Vill du också, att jag ska’ gå, min son? — frågade han med
darrande röst.
— Det är smärtsamt, far, men kanske mor har rätt...
— Och du, min dotter,, vill du också, att jag ska’ gå?
— Far, käre far, fråga inte mig! Det gör mig så ondt, men hvilken
lycka har du härefter hos oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
