Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Ett modärnt socialdemokratiskt program. Axel Danielssons sista verk. Af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förändringarna i nutidssamhällets mellanlager i en enda
simpli-stisk formel. Därmed är också gifvet att olika meningar på detta
område godt kunna förlikas med en rent socialistisk åskådning. Om
någon oss eljes närastående föreställt sig, att socialismen af honom
kräfde en jämkning med hans teoretiska öfvertygelse i det fallet —
vårt program, sådant det formulerades 1897, fordrar intet dylikt offer
för någon skol-dogms skull.
Alldeles på samma sätt förhåller det sig med den beryktade
teorin om massornas med kapitalismens utveckling »växande elände».
Satsen är formulerad i Marx’ »Kapital» med en skärpa, som gjort
djupt intryck på Europas arbetarevärld, om också redan följande rad
vet att tälja om mot-rörelsen, om »resningen af den skolade, enade
och organiserade arbetareklassen», att nu ej tala om att andra
uttalanden i samma standard-verk vittna om en ganska annan insikt om
utvecklingens gång och framför allt om dess möjligheter. Från Marx
har satsen nästan ordagrant gått öfver i flertalet socialdemokratiska
partiprogram, men åtminstone på senare tider i regel blott försvarats
som giltig relativt, d. v. s. proletariatets ställning kunde absolut vara
något bättre än förr, men samtidigt hade bourgeoisin vunnit ännu
mera i rikedom och lyx, klyftan hade sålunda ändå ökats.
Så försvarade och tolkade t. ex. Bebel denna s. k. »eländesteori» på
kongressen i Liibeck nu i höstas. Han åberopade hur redan Lassalle
affärdat dem, som talade om att folket nu lefde bättre än förr, med de
bitande orden, att det ej är fråga om att våra proletärer kanske kunna
tillfredsställa flera behof än vildarna, utan om hur få behof de kunna
tillfredsställa mot hvad deras samtida bourgeoisi kan. Men när Kautsky
vid samma tillfälle förklarade, att ingen människa tog satsen om växande
elände absolut, så fick han kort därpå vid den österrikiska
socialdemokratins kongress i Wien lära något annat. Den ene arbetaren efter
den andre steg där upp och förklarade gent emot honom, att just absolut
hade de menat saken; hvilket visserligen icke hindrade att den
vilseledande formeln nu är borta ur det nya österrikiska partiprogrammet.
Nåväl, denna sats om ökadt masselände, som står kvar i Tyskland,
fast den numera omtolkas, och som i Österrike kostade strid att få undan,
denna sats, hvars absoluta formulering står i så påtaglig strid mot
erfarenhetens vittnesbörd — den finnes icke alls i vårt svenska partiprogram.
Motsättningen till det »hopande af rikedomar», hvarom med fullaste rätt äfven
där är tal, är icke ett ökadt elände, utan »en kolossal tillväxt af
arbetareklassen» — och detta är blott ett odisputabelt socialt faktum.
Men icke nog härmed: den motverkande rörelse, som förmår att
hämma och kasta tillbaka den otvifvelaktiga tendens till ökadt
masselände, som är oskiljaktig från kapitalismen, den kommer i vårt svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
