Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - I Skyttetid. Höstepistel af K. P. Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SKYTTETID
HÖSTEPISTEL
AF
K. P. ARNOLDSON.
I.
et var en af dessa underbara septemberdagar, som vi funno
mera skön än den fagraste sommardag.
Solen strålade från högblå himmel och glittrade på strömmen.
Färjan lade ut från Skeppsbron, svängde snart förbi
hol-marne på andra sidan och var nu framme vid Djurgården.
Här härskade den tidiga morgonens stillhet. Ännu dröjde det en
god stund, innan kyrkklockorna i staden började att ringa åtta. Man
skulle i lugn kunnat taga sig en liten tur och retur till Bellmansro och
ändå i god tid hinna återvända med nästa färja, så vida man därtill vore
nödd och tvungen. Annars stode det nog inte i ens makt att sä snart
göra sig fri från moder naturs milda omfamning där borta i skogen.
Jag kunde det inte.
Sedan blef jag på återvägen ytterligare fördröjd. Det var nu icke
blott växtrikets skönhet — i sin höstskrud prunkande med alla
rägn-bågens färger — som genom sin tjuskraft höll mig tillbaka. Störande
tankar häjdade mina steg och kommo mig att dröja vid Jägarhyddan.
Så behagfullt hon låg där och solade sig på bärget — glest omgifven
af gamla ekar och späda björkar, lönnar i blekt guld och högrödt
lysande rönnar — medan morgondaggen å blad och strån gnistrade
som diamanter i gräsmattorna vid hennes fötter.
I denna illusion var han stygg att skåda, den där breda
klippskallen med sin kala hjässa och sina tunna mosstestar i nacken, som
allra nederst tränger sig ut ur Hasselbacken nära intill jägarhyddan.
Han såg ut som det härjade hufvudet af en gammal rucklare.
Men tjuserskan i morgondräkt på bärget lefde ju ock ett slags
kroglif. Och så vore hon en slinka, som redan med sitt namn
koketterar för Nimrods blaserade söner.
Dessa tankar gjorde med ens slut på illusionen.
Att supa och döda — se där värkligheten bakom det bedårande
skenet. Så vore det nog med alla dessa lysande förklädnader, som skydda
oss från åsynen af det råas nakenhet — Bacchustämplen för djuret i
människan, vaktparaden och nöjesjakten för människornas och djurens
slagfält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
