Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - I Skyttetid. Höstepistel af K. P. Arnoldson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så var ock fallet med det dagblad, jag hade i handen under
dessa betraktelser. Det var icke lätt för ögat att där i trängseln komma
fram till några läsbara bitar i andra ting. Och pröfningen blef mig för
svår, när jag å framstående plats stötte på en storståtlig »Ungskyttarnes
sång», med allvarsord som dessa:
»Fåfängt ljungande I sågen bössors blixt och luntors brand . . .
Men där puls med skottet brinner, hjärtat själf reveljen slår, där än
svensken seger vinner, fast han en mot tio står. När de säkra skotten
knalla från de svenske gossars rad, skola fienderna falla tätt — så tätt
som hösteblad.»
Jag lät mitt blad bli kvar, och fortsatte mitt återtåg, därunder
passerande både Bältespännarne och Hjältekonungen, men nog långsamt
för att hinna bli ytterligare befästad i nedslående tankar på den
allmänna fördumning och förvildning, hvari tidningsbolagen regera och
unga Sverge växer upp.
Bältespännarne — ja, nog ser man vid närmare granskning, att
det är ett konstvärk, kanske Molins främsta. Men man ser ock, att
monumentet är en idealbild af den här i landet länge svagt fortlefvande
vikingaandan, som man nu håller på att blåsa nytt lif i.
Han och hon och kamraten vid samma dryckesbord, den senares
närgångenhet mot den förres käresta, blodigt slagsmål, död och
be-dröfvelse: den gamla och städse förnyade historien, väl af bildad å
fotställningen, och å denna den öfverlägset utförda hufvudgruppen,
framställande kampen på lif och död — det hela en både grann och lärorik
syn för ett kritiskt mindretal. Men på somligt folk, på allt för många,
lär det säkert värka förflackande och förråande.
För ligapojkar står det bra där det står så väl här i Stockholm
som å en likaledes öppen plats i Göteborg. Men för den konstälskande
allmänheten stode det bäst inom museum.
Karl Xll-stoden — ja, den utsträckta armen pekar ju åt rätt håll,
åt öster, där solen går upp. Men annat mena vi med den stora gesten.
Den pekar varnande mot »arffienden», icke den som kanske ofta nog
håller till i Grand hotel, utan den som i vår af ondt samvete uppjagade
fantasi skickat på oss spionerande lodare och sågfilare, men som i
värkligheten alls icke gjort sig saker till dylika brott mot grannsämjan.
Vi vilja inte bli ryssar. Men därför är det ej nödigt att vi göra
oss till åtlöje inför hela världen.
Ett ryskt anfall på skandinaviska halfön är det samma som ett
anfall på hela Europa, eller rättare på norra, mellersta, södra och västra
Europa, Frankrike icke undantaget, ja nu mera i själfva värket äfven
på Nordamerikas förenta stater. Vår halfö i Rysslands ego betyder
ingenting mindre än ett förvärkligande af Thiers’ profetia, att den ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
