Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Ett julminne. Af John Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han dock antagligen mången gång gripit in i ödets hjulekrar, ty vårt
adoptiv-fäder-neslands tillfälliga fäder, presidenten i Hvita huset, erhåller för hvarje år af någon
entusiastisk beundrare en fet och läcker jättekalkon, och, som bekant, utöfvar en
god måltid stort inflytande på människans stämning.
Att han emellertid tryckt sin stämpel på national-politiken är för öfrigt alls
icke så besynnerligt, ty tack vare hans delikata kroppshydda har han ju
undanträngt den stolta, men afskyvärdt smakande örnen ur dess ställning och uppsvingat
sig till nationalfågeln. Af finsmakare erkännes han redan allmänt såsom sådan, och
det kan icke förnekas, ett han i detta hänseende fördelaktigt utmärker sig framför
alla öfriga nationalfåglar, inklusive den galliska tuppen.
Lätom oss därföre nu vid juletid, då millioner kalkoner offrat lif och blod på
fäderneslandets altare, hembära det tvåbenta offerlammet vår tacksamhetsgärd.
Detta var ungefär innebörden af talet, som mottogs med allmänt bifall och
så entusiasmerade en närvarande skåning, att han med tårar i ögonen föreslog
af-sjungandet af den bekanta sången:
»Hvem är, som ej vår broder mins...»
Men den sången var alltför Bellmanniansk för att kunna af sjungas i ett
kyrkligt »basement».
Så fortsattes julfästätandet.
Men min vän, doktorn, började visa underliga symptomer; jag märkte, att
någonting försiggick i hans inre.
Efter en stund reste han sig i hela sin längd, stirrade oafbrutet på den
framför honom stående julgrisen, talade och sade:
När jag ser denna julgris framför mig, flyger min tanke ovilkorligen öfver
hafvet hän till mitt gamla, kära hemland.
Ljufva, oförgätliga barndomstid! Jag ser julbordet dukadt i mitt föräldrahem
och julgrisen tronande midt därpå med äpple i munnen. Ty det har sedan våra
förfäders tid varit gammal god svenskmannased i nordens land att jämte lutfisken
och gröten, supen och det hembryggda ölet hafva en julgris på bordet eller
åtminstone ett — svinhufvud.
Jag ser däri icke allenast en vacker sed, utan något mera. Låtom oss
därföre närmare se på svinhufvudet!
Svinet, eller kanske rättare galten, men han är ju ett svin också, var helgadt
åt den gammalnordiska solguden Frej. Ty på ett guldborstigt djur af denna nyttiga
familj red guden på sina resor.
Svinkött var också en gudaspis. Jag behöfver endast erinra om hjältarne
och asagudarne i det nordiska Walhall, åt hvilken galten Sämner dagligen
slaktades till gästabudsmåltid för att dagligen åter upplefva. Svinhufvudet är alltså
ursprungligen ingalunda de dödliges spis, utan gudarnes.
Men jag återkommer till julgrisen och svinhufvudet... hvarföre trodde de
gamle nordbor, våra urfäder, det vara så nödvändigt att vid jultiden äta samma
spis som gudarne?
Ja, hvarföre?
Svaret är att finna i deras religiös-poetiska åskådning.
De trodde nämligen, dessa gentlemen, att vid juletid gudarne sväfvade öfver
jorden, blickade ned på människorna med mer eller mindre välbehag. Men den,
som äter af gudarnes spis, honom kunna de ingenting göra åt, ty han har blifvit
en af deras gelikar. Detta är den åskådning, som funnit sitt uttryck i julgrisen och
svinhufvudet. Må vi aldrig glömma detta!
Jag kan icke neka till, att min vän doktorns mytologiska utläggning af
svin-kufvudets religiösa betydelse föreföll mig en smula originell och bizarr; också
af-målade sig lörvåning i allas anleten, men så var det, som om inre känslosträngar
hade blifvit berörda, känslor nedärfda från långt fordomtima, ty plötsligt utbröt en
bifallsstorm, oeh situationen i kyrk»basementet» var räddad, ty äfven herr pastorn
skrattade.
Men syster Lena, en gammal ungmö på ett halft hundra vårar, hon, som
skötte om den stora kaffekitteln, skrattade allra mest och sade: »Nu go* vänner,
nu måste vi med en kopp kaffe skölja ned svinhufvudet, ty eljes kan det möjligen
fastna oss — i halsen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
