Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Folkskalder. II. Ernst Hellborg, med porträtt, af Karl Ellington
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag träffade Hellborg första gången 1896. Hade förut blott känt
honom på afstånd som fritänkarskald. Jag frapperades af att finna honom
så liten till växten, men kunde strax förlika mig med detta, då jag
fann, att det så att säga var idel hjärta och själ hela karlen, och att
det kvalitativa här liksom huggit för sig på det kvantitativas bekostnad.
Den första och mest synliga sidan af hans personalitet är hans lifliga,
glada temperament, hans elektriserande lifsglädje, hvilken kan smitta den
värsta pessimist — hälst om denne går i fällan och infångas för någon
stund i skötet af Hellborgs familj (H. är nämligen gift — fast utan att
bry sig om tillsäga en viss obehörig tredje man, som kallas präst).
Den andra sidan af Hellborgs personalitet — den allvarliga —
finna vi i hans fritänkare- och arbetaresånger, i hans inlägg i
mötes-debatter, samt ifall man någon gång lyckas få enskilt dryfta någon
allvarligare fråga. Jag vet ej om denna till sin innersta naturell
själf-ständiga ande tagit något riktningsbestämmande intryck från något annat
håll, men sådana tänkare som Thomas Thorild, C. J. L. Almqvist och
Ellen Key räknar han i allt fall bland favoriterna.
Det var visst 1888 man fick se de första dikterna af Hellborg och
då förnämligast i Lennstrands tidning »Fritänkaren». H. var då blott
21 år; är således ännu så ung att den svenska arbetarrörelsen, hvilken
han kanske nu ägnar större uppmärksamhet än för något antal år sedan
— eller hvilken ägnar honom sådan — ännu i många tiotal år bör
kunna få räkna på hans medverkan.
Så vidt jag vet har af Hellborgs dikter utgifvits i bokform endast
ett häfte om 52 sidor*, men ha så mycket flera influtit i tidningar och
tidskrifter, deribland Lucifer, Fritänkaren, »Fria Tankar»,
Social-Demo-kraten, åtskilliga fackblad etc. Jag har mig äfven bekant att den
alltför blygsamme poeten gömmer på en hel del »otryckt», deribland goda
öfversättningar från tyskan.
De mäst framträdande dragen i Hellborgs diktareskap är kärleken
till det sanna och sköna, det naturliga och oförfalskade, samt det
obarmhärtiga fördömandet af all orätt, falskhet, hyckleri och allt förtryck
i såväl andligt som materiellt hänseende. Den röda tråden genom det
hela är hans ljusa tro på sanningens och rättens slutliga seger. Jag
har ännu aldrig sett hans »Farväl till kyrkan» deklameras, utan att
publiken knipits af den svidande satiren och med skrattkonvulsioner
instämt i afskedet. Likaledes har jag flera gånger hört hans »Proletär*
deklameras, men aldrig utian att se ögon fuktas för denna gripande dikt.
Jag känner mig mycket frestad att här tillfoga några profbitar på
Hellborgs författarskap, men tvekar af utrymmesskäl. Begår af samma
* Stockholm. Fritänkareförbundets förlag 1898. Häft. 50 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
