Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Storstrejkstankens utveckling, af Karl Börjesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa voro klarerade, ånyo skrinlädes. Inför en så hårdnackad politik
växte tanken på maktmedel hos den ringa skara, som förstorades dag
från dag med vissheten om att de snart skulle bli så många och
starka att segern skulle tillhöra dem.
Redan före den socialistiska kongressen 1891 höllos möten där
storstrejkstanken undergick diskussion. 1 sitt Maj-tal 1891 gaf Branting
en antydan om påtryckningsåtgärder och yttrade att någotmåste göras,
men snart. En af hufvudfrågarna vid 1891 års kongress var denna.
Riksdagen hade strax förut sagt nej till de 90 dagarne — hvilket ju
gaf anledning till urtiman — och i aning om hvad som skulle följa
af denna drefs med energi fram frågan om storstrejk. I en hälsning
till kongressen påpekar »Social-Demokraten», att det gäller att leta
upp sina motståndares sårbaraste punkter och att i handling visa att
arbetarne ej längre tålmodigt ämna böja sig under oket». Denna
kongress förklarade sig i princip, för en om icke allmän så dock
kraftigt organiserad storstrejk. Tidpunkten för strejken skulle sättas,
då det var möjligt att göra den framgångsrik. Knappast tänkte man
väl då, att det skulle komma att dröja 11 år till och under en sådan
situation. I den af Branting föreslagna resolutionen om den allmänna
rösträtten uttalades bl. a. »att dels vidtaga en förberedande agitation
för igångsättande därest den allmänna ställningen så medgifver till
valsommaren 1893 af en storstrejk, om möjligt särskild riktad mot
den samhällsklass, hvarifrån motståndet mot den allmänna rösträttens
genomförande förnämligast utgått.»
Strax före och efter urtiman blåste stämningen upp högre än
förut. Det var då icke bland någon tal om undanflykter; den
allmänna rösträtten hel och hållen var det klara rena programmet kring
hvilket all ärlig demokrati slöt sig. Icke ett öre åt försvaret, icke
en dags ökad värneplikt förrän den allm. rösträtten är genomförd, ljöd
det landet rundt från tiotusentals arbetarestrupar. De 90 dagarne
gingo emellertid igenom, understarkare motstånd än de 8 månaderna,
men ej heller under en så infernaliskt framkonstruerad ryssfruktan
som de senare. Det var under känslan af uti hvilken förnedrande
ställning, detta reaktionära beslut sänkt oss, som »Soc.-Dem.» skref
dagen efter urtiman: Nu är det tid för svenska folkets massa att vaknal
Nu är dess timme mer än någonsin inne att kräfva vederlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
