Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Johan Christiansson Ahlin, af Suum quique - Den starke gamle. Af Hjalmar Wallander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra i lifstiden var att springa omkring med knifvarne gubben slipat — och gubben
själf har sökt sig in på fattighuset.
Originel som han alltid varit, var han det äfven då. Innan han gick in på
det nya hemmet, skänkte han större delen af sina besparingar till — de fattiga,
visserligen inte i Stockholm, utan i sin hembygd. Jag har själf sett redogörelsen
från prästen i församlingen, hur räntemedlen blfvit fördelade. Folkets Hus kom
han också ihåg med en hundralapp — det dröjde rätt länge, innan jag kom på
det klara med, hvem som dolde sig bakom »gammal vän, som döljer sig». Men
så råkade han själf yppa det en gång.
Under Folkets Hus’ byggnadstid var gubben Ahlin jämte en annan gammal
farbror en af de trognaste besökarne flere gånger i veckan. Och på Folkets Hus’
invigningsfest var han gifven hedersgäst. Säkerligen kände vi oss alla rörda, när
gubben Ahlin på mångas enständiga begäran förestäldes för församlingen såsom
en af Folkets Hus’ mäcenater. Ännu nästan oböjd af åren stod han där för oss
som ett lefvande exempel på hängifvenhet ända långt in i ålderdomen för en stor
sak. På kvällsfesten ropade man ånyo på honom, och han deklamerade t. o. m.
sitt älsklingspoem »De båda dödskallarna». Då sken gubben af fröjd. Och det
välförtjänt
Gubben Ahlin är socialismens förste fanbärare här i Stockholm. Och ännu
bevarar han oafkortad en bergfast tro på utvecklingens makter, på den slutliga
segern för arbetarrörelsens idéer. Det är ej alla fattighusgubbar, som har den
tron att andligen lefva på! Suum quique.
DEN STARKE GAMLE.
För Lucifer af Hjalmar Wallander.
C
är att veta
hafva kämpat
Och aldrig fogat sig tyst i ödet.
Stort kunna säga
Sig aldrig lämpat
Till vapendragare mot det sanna,
Som fjäskade för det feta brödet! —
Stort är att veta
Sig aldrig prutat
På sina ärliga, sanna tankar.
Stort, kunna säga
Sig ej ha slutat
Sin sannings kamp som en sönderbruten
Den mellan grafvarnalifstrött vankar! —
Stort ock att veta
Sig aldrig vikit
En tumsbredd ens, då det streds i tiden.
Att, aldrig, fegt nog,
Sitt lifsmäl svikit
I stormens vefylda, hårda dagar,
I ofta skiftande sanningsstriden! —
Ljuft är att minnas
De unga dagar
Då blodet steg i ens vilda sinne,
Och styrkan trotsade
Bud och lagar
Och gick till storms blott mot allt det
dumma,
Som satt i högbänk med makten inne!...
Jag var den starke,
— Nu är jag grånad.
Dock — mina muskler,
som förr ej spända,
Ej ännu slappats!
Och lifvets spånad
Är seg ännu. — Ja, vid alla gudar!
Min dag är sen — väl! — men ej tillända! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
