Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - En historia om det som är starkare än döden, af Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gripa något sådant som bevis. Naturligtvis sökte jag tala förstånd vid
henne, men det hade blott till följd, att hon blef riktigt ond och gick.
Jag trodde, att hon snart skulle ångra sig. Mén det gjorde hon icke —
hon hetsade i stället upp sig till en verklig vrede emot mig. Det var
ju bara falsk stolthet från hennes sida att ej vilja erkänna, att hon haft
orätt. Men det var häller icke något annat från min sida — jag skulle ju
ej gått och väntat på, att hon skulle brutit isen; jag hade ju bort göra det
själf. Så fick det gå ett långt, långt år, och kanske det fått gå längre,
om ej något inträffat. Jag blef skadad i fabriken. Det var helt
obetydligt men såg fult ut, eftersom jag fått ett blödande sår i ansiktet. Nu
föll hon mig om halsen, och nu var allt uppklaradt på en sekund. Så
är det, när hjärtat får tala . . .“
“Nu vardt det förlofning?“
“Ja“.
“Men det gick sönder igen?“
“Ja“.
“Och det berodde på?“
“Svartsjuka... Det var brinnande säsong, och jag hade ej tid att
att träffa Ersilia så mycket. Vi hade höga böter för försenad leverans,
och jag var säkerligen kort och nervös i min oro för, att vi ej skulle
hinna bli färdiga med de kontrakterade beställningarna. Samtidigt
härmed hade vi på kontoret vid skrifmaskinen fått en ung amerikanska, som
för resten såg mycket bra ut. Jag viste ej, om hon intresserade sig för mig,
men hon kom naturligen i mer beröring med mig än med de andre, enär
hon talade samma språk som jag. Af allt detta konstruerade Ersilia en
historia, som ej hade ett spår af fotfäste i verkligheten. Nu var det jag,
som blef ond. Hon tyckte sig förorättad. Det ena ordet gaf den andra,
och det slöt med, att hon, häftig som alltid, kastade sin ring i ansiktet
på mig. Det britiska lugnet räknade icke så mycket med detta utslag
af det heta italienska blodet, och redan nästa dag talade jag med Ersilia.
Hon var villig att åter påtaga sig ringen men på ett vilkor — att den
amerikanska kontoristen afskedades. Jag svarade, att hennes existens ej
finge krossas därför att Ersilia mot henne hyste en ovärdig misstanke.
Det hela resulterade i, att vi å hvar sin sida vidhöllo våra fordringar
och att äfven jag tog af mig ringen. Samma dag vardt amerikanskan
uppsagd. Jag förklarade saken för den gamle Padovelli, som alltid visat
sig resonlig, ehuru något häftig också han. Men han vidhöll dock
upp-sägelsen, som förmodligen hade sin grund i något löfte till Ersilia. Nu
fick jag det dumma infallet att uppsäga min plats, om ej amerikanskan
bibehölles. Det hade blott den följden, att jag ögonblickligen erhöll det
begärda entledigandet. Ersilia fick jag ej träffa, men för hennes mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
