Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skeppar Vesterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om honom — och om hans släktingar också, vilka
äro fullkomligt illiterata och på sin höjd förfriska sig
med 25-öresböcker eller den andliga uppryckning,
som serveras dem i Haröns av ärkebiskop Ekman
invigda kapell, då socknens präst eller någon annan
trollkarl serverar Nåden i väl valda och fascinerande
ordalag.
Jag sörjer skeppar Vesterbom. Jag sörjer hans
goda livsåskådning och hans vackra gest, då han
diskret böjde sig åt vänster för att lägga in en ny
mullbänk och trodde sig ogenomskådad. Jag sörjer
hans sjöögon, som stirrade på mig som tennknappar,
och hans grå buskhår, som såg ut att kunna undvara
kam ännu några år. Hans rödblågrönvita halsduk,
hans guldringar i öronen, hans fräkniga, svullna och
reumatiska händer, hans hjulben, hans plattfötter.
Och hans intelligens.
Det sista är icke det sämsta.
Vi fiskade sik tillsammans, Vesterbom och jag.
Det var långt ute i havsbandet och vintern kom tidigt
det året. Den lade sig på kobbarna och stängde
vikarna med blåis. Snön yrde och havet kom in med
mäktiga sugningar. Om morgnarna, när vi arbetade
oss fram genom den frasande blåisen för att komma
ut till våra nät och mötte havssjön, som snodde om
uddarna och sprutade skum som blev halis på
stenarna, svor Vesterbom. Han förbannade sin tillvaro,
under det hans åror höggo hål i det gungande
istäcket. Men när vi kommo ut på fritt vatten, där
våra nät lågo, och jag fick årorna, medan Vesterbom
tog upp, välsignade han havet, som gav oss fisk.
Sjön gick stundom hög, och han måste hugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
