Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minfaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sakta bogserades minan mot land tills den tog
botten. Med en fyrskuren talja halades den upp på
stranden och Sjöberg och Jedron började stena ner
den för att senare hämta den med hästarna och
flakvagnen.
Här bör den eftertänksamme läsaren bli ännu
eftertänksammare. Far och son täckte minan med
stenar, vårdslöst slängda, som då man fyller ett
täckdike, utan att den exploderade. Visserligen var den
ej tillverkad med speciell tanke på att skada
Sjöberg och Jedron, men att högre makter här spelade
in, torde kunna anses oomtvistligt. Vi kunna kalla
det änglavård. Ty hade det hänt något, hade Sjöberg
och Jedron utan den ringaste tid till eftertanke eller
testamentskriveri kvitterat det jordiska. På sin höjd
hade grannarna bland sjöbodens tändstickshög och
i kringliggande trätoppar hittat en och annan kall
bondbit.
På eftermiddagen kommo far och son med
flakvagn och hästar och med samma bondtur hade de
inom kort minan placerad på lasset, övertäckt med
presenningsbitar och nätrester — för det fall, att de
skulle möta någon broder.
Och det gjorde de. Det var fjärdingsman
Norrström.
— Va ar du på lasse?
— Å, jussom hingenting!
— Hä var hunderlit — — — och Norrström lyfte
oförskämt och nyfiket på en presenningsflik. Och
i nästa ögonblick tog han ett språng baklänges med
fasa målad i anletet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
