Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidelberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den skrattande och förtjusta flickan en i ordets
verkliga bemärkelse oklanderlig onestep.
Solen lyser in på oss och tyckes gilla det
underbara skådespelet. Människan är komplicerad — jag
vet icke, vad jag skall känna och tro inför allt detta.
Är stämningen äkta? Eller är ungdomen oförstörbar?
Jag trodde på båda delarna.
Och på ett oförstörbart folk.
Men de unga männens permission är snart slut.
De måste vara på sina lasarett inom kort. En ny
omgång Dunkles och snart glida vi nedför bergbanan
under sång. De sjunga sina vackraste sånger för mig
och jag sväljer och sväljer igen. Det måste vara
tårar.
Och när vi komma ned till stan, blir jag inbjuden
att vara gäst i deras Kriegsheim, en sal, där man
bjuder dem på god musik och kaffe och cigarrer och
de betjänas av damer ur stadens högsta societet. De
få ta med släktingar och bjuda dem. Jag är deras
släkting och serveras av en gammal vithårig dam
— von und zu — kaffe och bakelser. De av
soldaterna, som äro bondpojkar, ropa pst! och känna
sig vara på ett kafé, och de goda och patriotiska
damerna le förstående därvid i samförstånd med de
enbenta och enarmade pojkarna av familj med
sällskapsvanor och stram, fast sittande givaktställning.
Jag följer mannen med granatskärvan i
korsryggen till hans lasarett. Jag känner lukten av sjukhus
på långt håll. Han går litet illa och jag tar honom
under armen. — Är det inte bättre så här?
— Är ni inte rädd för löss?
— Nej, jag är verkligen immun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
