Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bulleröminan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brottets tjänst borde känna sig som ett läsbarn visavi
denna minas konstruktör.
Endast en tillfällighet gör att vi, oskadliggörarna,
överlevde katastrofen. Men det ser ut som om
historien behöver upptecknare och därför tillåter att
under ske.
Tillåt mig alltså relatera det verkliga förloppet
vid minans upptäckande, beskjutande och sprängning.
Jag, historiografen, var gäst hos Bruno Liljefors,
ägaren till Bullerön, som är belägen ungefär en mil
söder om Sandhamn. Med mig voro flera andra gäster,
ditkomna i avsikt att betrakta ejdersträcket och
eventuellt skjuta en och annan fågel.
Dessa gäster voro icke alldeles obekanta
personer i Sverige. De voro professorn vid Riksmuseet
Einar Lönnberg, den oförliknelige vertebraten,
Skansens intendent Alarik Behm, aviatikern friherre Carl
Cederström, doktor Thorild Wulff, botanikern och
forskningsresanden, aviatikern löjtnant Carl Gustaf
Krokstedt, benämnd »ljuva Carl Gustaf»,
skogsförvaltaren och vildmannen Tägtström samt godsägaren
Calle Stiernswärd, vilken sistnämnde för övrigt
ledsamt nog lämnat jakten, då minsprängningen ägde
rum. Men han kunde lika gärna ha varit med.
Vädret var under jaktdagarna som vårväder ofta
är, icke förstklassigt ur jaktsynpunkt. Storm, regn,
tjocka och en och annan solglimt, som man sög på
som på en karamell. Jaktlyckan var växlande, som
den oftast är, men i det stora hela normal. Lyckligt
nog för det vilda bestod jaktsällskapet av män som
icke ro ut för att fylla sina jaktjournaler i likhet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
