Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken. Kyrkans byggnadsförhållanden och märkvärdigheter under katholska tiden - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
som i första medeltiden användes å en större kyrka,
emedan vidspända takhvalf då liksom nu ansågos vådliga.
Visst är; att Heligkorskyrkah i Dalby, hvilken icke långt
före vår uppstått och hufvudsakligen liknat densamma,
ursprungligen haft å mellanskeppet och förmodligen äfven
å tvärbyggnaden platt trätak; ty den förras stora
korshvalf, ehuru mycket lika med de äldsta i den sednares
halfkorsbyggnad, visa sig vara yngre än
omgifningsmu-rarne 65). Men de grofva pilastrar, som i
Laurentiuskvr-kan uppgå från pelarna å mellanskeppets långmurar, och
de, hvilka intaga tvärbyggnadens och högkorets hörn,
ådagalägga, att de tillkommit för uppbärande af
skiljebågar och takhvalf. Vidare bör härvid erinras, att
erkebiskopen Eskil, som invigt kyrkan, blifvit af konung
Sven Grathe upphissad i en korg under hennes takhvalf,
och att således dylika här ursprungligen funnits.
Emellertid vill det synas, som mellanskeppets och
korsbyggnadens äldsta takhvalf tillkommit efter en häftig
eldsvåda 1234, hvarom nedanföre. Att kyrkans stora
takhvalf vid denna grufliga förödelse instörtat åtminstone
till en betydlig del, är mera än sannolikt; ty jag har
flerestädes funnit efter den lösa kalkputsens afskrapning,
att lågande bjelkar eller sparrar nedstörtat i sned
riktning mot inre murarna, och att de ej allenast
nedsvär-tat utan jemväl sönderbrännt en mängd qvadersten.
Vidare märkes, att de svickelkolonner, som uppbära
kors-och kantbågarna, ej stå väl tillsammans med den öfriga
stilen, och att qvadersten blifvit vårdslöst; utbruten för
dessa bärares inrymmande, samt att tegelsten, som ej
finnes i de ursprungliga murarna, blifvit använd till
desammas tillpinnande; hvadan takhvalfven, hvilka hvila
på dessa vederlag, ingalunda äro samtidiga med den
öfriga byggnaden. Härtill kommer, att vid takresningens
förbränning takhvalfven utsattes för vida starkare hetta
än de inre väggarna, om nemligen de förra utstått
samma eldsvåda som de sednare. Ickedessmindre har jag
65) Se Brunius, Skånes Konsthistoria, s. 59, 60.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
