Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
- Ja, till våren!
Modren sänkte rösten, för att flickan icke
skulle höra att det talades om henne.
— Hon har varit så sjuk, så sjuk, att vi
trodde hon skulle dö. Min man var också hemma
då, det var nästan det värsta att se huru han
plågades, för han håller af henne som — jag
vet inte hvad. Vore han inte tvungen att gå
till sjös, lämnade han henne visst aldrig. Men
hon blef ju frisk igen, fast hon låg i sängen
flera månader. Det var då jag köpte en
kanariefågel till henne. Han sjöng och skojade i
rummet, så att det var en lust att höra det — och
han blef tam! Det var Eulalia som tamde honom.
I början var han ju som en vilding och pep så
ynkeligt, då hon ville taga honom i handen.
Men han vande sig vid det — och till sist var
han sådan, att han flög fritt omkring i rummet,
kom när man ropade på en, och åt ur handen.
>Pib ropade Eulalia till honom . . .
— Talar mor om kanariefågeln? hördes
plötsligt Eulalias röst.
— Ja — det är ingenting — du behöfver
inte lyssna! Jo — så kom han till henne —
och det var ju en sådan fröjd — det var hennes
hela sällskap. Det första hon såg efter när hon
vaknade, det var efter Pi, och det sista hon
frågade, innan hon somnade, var om han var i buren.
Men så en gång — det var på sommaren, mins
jag — var jag ute i trädgården — och så får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
