Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Wallengren - En ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Ty vi äro framme . . . Ett stilla jublande
folk klädt i drömmarnes skiftande röda och
tankarnes blåaste blå, står väntande på en hvit
sandstrand, der ännu hvitare musslor ligga och
drömma susande sagor om sitt hem i hafvet.
Ekbatana skiner marmorhvitt bland mörka rosors
doft och ångande lila-heliotroper. Med dröjande
fjät gå vi in i staden, genom de sju ringmurarne,
in i den heliga solens glittrande tempel.
Taket är af skiftande guldplåtar och
silfver-plattor, pelare, huggna af cypresser från sorgers
och drömmars grafvar, kolonner af ceder och
sandel hvila fast på det glattpolerade
mosaik-golfvet. Och midt emot oss blixtrar på den
gula tegelväggen en diamantrelief af en konung
med örnvingar, som stryper ett lejon.
Du vill, Schakuntala, att jag skall tyda
reliefens gåta för dig? Jag skulle kunna säga
att det är våldskräktaren Ahriman, som dräper
Ormuzd, att det är det ondas mäktiga och
bevingade princip, som segrar öfver det godas
ohjelpligt ståtliga och jordbundna genius. Men
ditt lilla (ivinnohiifviid skulle endast ännu mera
oförstående och oemotståndligt älskligt se på
mig med brunt gyllene mandelögon. Derför vill
jag i stället tyda så, att jag tror diamantreliefen
syfta till det mord som en gång för grått
längesedan en konung här begick pä sin bäste vän
— den store Alexander har här dräpt sin
fältherre Parmenion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
