Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lars Rydner: Lugnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Lill-Märta i själatåget. På bordet satt katten och
slickade i flottkoppen.
— Hvarför har ni ej sett om dem, era
kältringar? röt kommunalordföranden till Storm och
hans hustru, som för första gången tittade in på
andra sidan förstugan.
— Vi se om det packet 1 sa’ käringen.
Kommunalordförandens käpp föll tvärt på
käringens rygg, så att hon tumlade ur rummet.
— Tack! stönade Janne i sängen och log ett
sista leende. — — —
Likkistor anskaffades med detsamma. Då
locket spikades på Märtas kista, hade Janne dock
så mycket krafter qvar, att han kunde teckna, att
han ville ligga mellan samma bräder.
Och Holmen kom snart efter. Han dog
följande dag, han som de andra i lunginflammation.
Men det vardt ej frid på »Lugnet» derför. Janne
gick der hvarje midnatt med sin långa stubbeknif
och höll på att skrämma lifvet ur Stormens.
Fattigvårdsstyrelsen blef dem ej qvitt, förrän de fingo
tillåtelse att flytta till annan bostad.
Den ende som stannade kvar på Lugnet var
Holmens katt, ty der fans numera ingen, som
brydde sig om honom. Han satt en tid och
jamade af hunger och sorg på hustaket, tills
korparne togo honom.
<^^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
