Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Hallström: Carncola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
lättare än nu, vingarne finnas redan, hopfälda i
din lilla spetsiga sko, tro blott, och allt det du
vill finna hos en man, det blommar hos mig, redan
hör jag palmernas susning öfver oss!
Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att
fingrarne snuddade vid bröstets spänne och
skakade sakta sitt hufvud. — Men döden fins I
— Och är det så säkert? För oss, som vi
äro nu I Nej, den fins icke. Vi veta icke af den.
Om vi älska, kan den icke finnas, ty dä känna vi,
att döden och smärtan de ligga djupt under våra
fötter, så långt bort som en brusten dröm, inom
tidens ring, i den verld, som icke är verklighetens.
Då glänste det till i Carneolas ögon, och
spännets röda sten kastade glitter öfver hennes
hand, det var som hennes inre fylts af mysteriets
klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt,
men så var det borta, och hennes fingrar slöto sig
spändt och smärtfullt, som en förtviflad sluter dem.
— Nu trodde jag på undret, hviskade hon,
men min blick drogs mot såren och icke mot
glorian, och jag hann blott förnimma att de äro
verkliga.
Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes
hand, fastän han kände i smärtblandadt jubel, att
hon var hans, att hon trodde på honom, fastän
icke på kärleken, eller att just den kom henne att
lida djupare. Han kunde icke sörja deröfver, men
han letade hennes tankar, letade dem otåligt men
viss om seger, och hvar morgon somnade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
