Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Per Hallström: Carncola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
belysningen såg han hennes blick glänsa af lycka,
hennes mun darra af förväntan, det var som om
hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung
vid foten.
Han lemnade henne och irrade ikring i
gångar och gemak med blodet dansande i takt till
den åter klingande musiken, med en rymd af
flammande ljus inom sig — så förnam hans skärpta
hörsel hennes steg på trappan och han hann upp
henne, när hon nått sin kammare. En
bön-stol var der med en helgonbild och lampljus öfver
kjortelns röda veck, annars intet annat ljus än
månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade
sin panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina
jublande tankar: — undret, undret! — han tryckte
hennes händer mot sina ögon och sträckte upp
sina armar, så att de slöto in hennes smärta
gestalt. — Nu är all din tvekan skymd, utestängd!
Carneola lutade sin mun tätt till hans hår,
— Ja, och om också döden vore oss nära . Är
du viss på ditt under?
Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver
hennes spörjande ton, men hennes kärlek
strömmade her Öfver honom med berusande magt.
— Ja, sade han fast, kärleken är allt, det
andra är villa. Kärleken är lyckan, samma arm
famnar båda. Det andra är utanför, det kommer
aldrig in.
Carneola tryckte en kyss på hans panna, hvars
värme brände som feter, hon gjorde sig fri, reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
