Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - 2. Efter reformationen - 52. Olof Celsius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
192
adjuncter antingen af ålder eller sjukdom blifwa oförmögne att
genom arbete och ämbetets förrättande hos kyrkoherdarne sitt
uppehälle förtjena, förfalla de i den uslaste belägenhet, som
ofta nödgar dem att, Ståndet till wanära, bettla sig till födan.”
I Nowember s. å., androgs saken hos K. M., men det hade
ingen påföljdo. Enligt Wallqwist (handb. i eccles.
befordringsmål) ”hindrades det af obekanta orsaker.” Han yttrar ock att
Celsius ”wisserligen trugat sig fram till så nyttigt ändamål,
om icke, utom andra omständigheter, hans ålderdom satt honom
ur werksamhet.”
Det kan icke nekas att herrnhutismen hos många,
isynnerhet der anlagen woro inskränkta och kunskaper saknades,
utbildades till sekterism och till en ensidighet, hwilken alldeles
icke förefanns hos de ädlaste medlemmarne af denna skola, t. ex.
den p. 147 nämnde Sundius i Allerum, Lybeck m. fl. Somliga
lade en alltför stor wigt wid det herrnhutiska uttryckssättet,
hwilket stundom urartade till osmaklighet, begagnade wid
enskild andakt uteslutande Sions Sånger i stället för wåra gamrla
psalmer och tillbakasatte den offentliga gudstjensten för enskilda
andaktsstunder. Icke utan skäl har man förebrått dem att de
gjorde religionen uteslutande till en känslans sak. Med
anledning af denna ensidighet måste den reaktion anses för
helsosam, hwilken bildades af Kullberg, Schartau och Holm, sedan
de, som nämndt är, utträdt ur gemenskapen med herrnhutarna
och begynt bekämpa denna riktning. Anmärkningswärd är den
köld, hwarmed desse uttalade förkastelsedomen öfwer en riktning,
hwilken de sjelfwe tillhört. Det torde icke kunna nekas att
deras, kanske ännu mera deras beundrares och efterföljares,
polemik mången gång war ensidig och mer än skäligt hård.
Att ”A. i R.” (Arsenius i Riseberga) ”med rena ord just
directe rådde en wäckt menniska att lägga bort bibeln,” är
wäl en uppgift, som grundar sig på en oriktig berättelse.
Sådana utfall, som t. ex. att herrnhutaren, ”när han någongång
i sömnen gäspar, kastar en blick på Frälsaren, och så är det
gjordt och så har han åter sin förra sofwefrid,” kunde endast
bekymra och såra 950). Äfwen den nya riktningen erhöll en en-
05) De citerade orden förekomma i en efter all sannolikhet trowärdig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
