Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. George Sanderfords syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omöjligt – varför dessa vansinniga tankar!
Det hade ej varit tal om någon resa alls.
Men tanken lämnade honom icke – och just
nu drog han sig till minnes, att det i övermorgon
var deras bröllopsdag. Hu – han kallsvettades.
Om hon tänkt överraska honom då – och varit
med på båten.
Nej – bort allt sådant!
Där nere steg Lusitania allt mera och mera.
Ljuset tilltog ej mer, stod jämnt och stilla som
av ett enda stycke fosfor.
Nu döko masterna upp över vågorna, nu de
fyra väldiga skorstenarna, nu däcket. Hans
yacht låg alldeles invid babords sida och han såg
förundrad och betagen på det lysande fartyget.
Då – vad var det? Där stod en levande människa ombord.
En kvinna med ett barn på armen.
Gud – det var hans hustru.
Han kände, hur hela hans kropp blev som is. Han kunde
icke få fram ett enda ord. –
Men hon svävade emot honom med den lille gossen på sin arm.
»George», sade hon. »<i>Hämnas oss! Tag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
