| 18 |
Hösten 1914 fortsatte som de flesta höstar, vad väderlek och sådant beträffar, men världskriget satte sin prägel på mångt och mycket även så fjärran som uppe i Toronto vid Ontariosjön.
Och januari bröt in år 1915.
Miss Ethel Beaver hade blivit en gärna sedd väninna i huset hos Sanderford och det såg ut, som hade hon alldeles glömt den där mystiska kvällen, då hon talat så egendomligt och då hela hennes varelse darrat som en smidig vidja.
Och George å sin sida låtsades heller icke om någonting.
En dag i januari blev George inkallad till chefen för den stora fabrik, vars »uppfinnare» han var.
| 19 |
»Mr Sanderford», började chefen, »ni har en smidig intelligens och ett synnerligen lätt huvud. Styrelsen har utsett er till ett värv på vilket ni kan skörda oberäknelig ära och en mängd guld.»
Sanderford bugade.
»Det gäller», fortsatte chefen, »att uppfinna ett gott och effektivt sätt att skydda ett land mot undervattensbåtar.»
»Ett land?»
»Ja. Ett, tu, tre kan det gälla oss. Men snart gäller det troligtvis England — det hotas ju med det. Nå — man får vara praktisk, mr Sanderford, och begagna de tillfällen livet ger. Således hava vi hos de engelska vänner vi hava i vår bransch utverkat att ni, som privatman, får på ort och ställe studera förhållandena. Tänk hela tiden på staterna, sir. En gång kan det gälla att skydda våra kuster. Och som operationsområde för era försök får ni Cork, en stad på irländska kusten icke långt från Queenstown. Den fjorden som sticker in där — det är er operationsbas.»
»Men sättet, sir?»
»Sättet, sir. Ja, det är ju det ni skall finna ut, min bäste. Men noggrann neutralitet, mr
| 20 |
»Well, sir.»
»Om ni anser ett slags nät, som hänges tvärs över floden eller mynningen, vara av fördel — nåväl, så försök det. Tycker ni bättre vara med minor, förbundna med elektriska trådar, nåväl, gärna för mig. Ni har fria händer, obegränsad kredit och förresten gör ni som ni för bäst finner.»
»Well, sir.»
Och chefen vinkade åt George att audiensen var slut.
Sanderford lämnade alldeles bestört kontoret.
Han visste icke riktigt vad han skulle tänka om det besynnerliga uppdraget.
Till slut beslöt han sig för det allra förnuftigaste, att inte tänka över den sidan av saken alls, att endast taga Gud i hågen och giva sig av.
Alltid fick han väl någon idé.
Och ytterst smickrande var det även, att han blivit den ende av en stab om femtiotre ingenjörer, som valet fallit på.
Han jublade inom sig.
Där gick till exempel »gamle» Jones, en man
| 21 |
Ja, det var onekligen mycket smickrande.
Han undrade vad Annie skulle säga.
Och raskt skyndade han hem.
Både Annie och Ethel sutto i salongen då George trädde in, och han berättade dem den glada nyheten.
Annie sprang upp och kastade sig högt snyftande i Georges armar.
»De rysliga minorna», kved hon. »Är inte hemmet och vi, jag och Bob nog, George. Vi ha det ju så innerligt gott och kunna ej ha det bättre.»
Och Annie vädjade till sin trofasta väninna.
»Inte sant, Ethel.»
Ethel såg från den ene till den andra. I detta ögonblick syntes henne Annie så oändligt liten och obetydlig.
»Jag tycker att mr Sanderford naturligtvis skall antaga anbudet», sade hon. »Det är oerhört rekommenderande.»
Annie såg stort på Ethel.
| 22 |
»Du älskar honom inte du!» sade hon. En het, blodröd våg sköt upp i Ethels ljusa ansikte.
»Nej, nej, det är ju sant», stammade hon. »Det tänkte jag inte på.»
George såg på dem bägge. Så slöt han Annie i sin famn.
»Det blir naturligtvis så, att jag reser, Annie; du får inte förlora modet för att jag försöker gå framåt i livet.»
»Nej», svarade Annie, »icke därför, men skulle jag förlora dig, George, så vore det allt bra litet kvar att leva för.»
Och efter endast fyra dagar följde Annie Sanderford sin man till båten, som från Newyork skulle föra honom över till Irland.
Hon var lugn och fattad.
Men på sitt rum i Toronto kastade sig i vild, obehärskad förtvivlan en kvinna, med det ljusa håret i oordning och de mörka ögonen kantade av röda ränder.
Det var miss Ethel Beaver.
De voro kontraster i allt de bägge väninnorna — i sorg som i glädje.
| 23 |
Den stora ångaren gled ut ur Newyorks hamn och en fladdrande vit näsduk var det sista George såg av Annie.
»Månne det sista?» tänkte han.
»Månne det sista?» tänkte också Annie, där hon stod och såg efter den bortilande jätteångaren.
»Vid Gud — den sista», tänkte miss Ethel Beaver, där hon
förtvivlad och alldeles förstörd oroligt gick av och an på golvet i
sitt rum.
