| 72 |
När George, bragt till randen av förtvivlans avgrund, kände revolverns kalla mynning mot sin tinning spratt han till och en tanke genomkorsade hans hjärna:
»Låt mig fundera litet först. Ett par minuter till kan jag väl alltid offra åt livet. Men sedan — ty det finns intet hopp, ingen ljusning.»
»Om jag nu tager mitt liv», resonnerade han, »vad har jag för nytta av det? De efterlevande kalla mig feg. Och antag, att mina sorger alls icke lättas därav, att min kropp ligger i en grav och ruttnar eller bränns på ett bål. Antag att de fortsätta med precis samma styrka eller — vad värre är — ännu starkare. Då är det ju ett komplett vanvett att taga sitt jordiska liv.»
| 73 |
Logiken i detta resonnemang slog honom så, att han häpen stirrade framför sig.
Ja, naturligtvis var det så.
Annie borta. Bob borta. Bob — lille »Bobbefin» som de kallat honom.
Åh, Herre Gud!
Och förtroendet hos förmännen spolierat.
Nej, så mycket kunde helt enkelt ingen människa på jorden bära.
Så kom han ihåg den underliga synen med Lusitania och Annie och Bob på däcket och orden — de där underliga orden som hon sagt.
Hur lydde de?
»Hämnas oss! Tag undervattensbåtarnas udd ifrån dem. Hämnas en fri, amerikansk kvinna — George!»
Med ens blev det så ljust och genomskinligt klart inom honom.
Där var livsvägen.
Amerikas hämnd för Lusitania!
George Sanderfords hämnd för hustru och barn!
Åter sken bilden fram för hans inre syn; jorden med kvinnan vilande på Amerikas norra del — dragande slöjan från evighetens hemlighet.
| 74 |
Men varför höjde sig Lusitania? Kunde ett sjunket skepp — — —?
Pang!
Som en sten, när den slungas utefter glanskis frambringar ett skört, egendomligt ljud så sjöng det i George Sanderfords hjärna.
Idén, den gudaskänkta, hade burits till honom.
Allt — varje detalj.
Jublande glad sprang han upp.
Och än mer!
Hans bolag hade sagt upp honom — ensam skulle han nu njuta segerns frukter. Ensam.
Ordet ensam återförde honom till verkligheten.
Ja — nu var han ensam.
Men idén bar honom — även över detta och stolt sände han sitt bolag i Toronto ett telegram:
»Ert bristande förtroende för mig omöjliggör allt vidare samarbete.»
Han sände telegrammet och hans tankar gingo till Toronto.
Den platsen ville han aldrig mera återse — aldrig — och deras hem kunde han heller aldrig
| 75 |
Åh!
Så kom han, mitt i sin sorg och glädje att tänka på Ethel.
Så underligt hon talat den gången — om att världen vore stor och att slumpen kunde göra så många oanade förändringar — och nu hade det skett.
Ja, Ethel skulle han anmoda att realisera allt, hela hemmet, och att sätta in pengarna för hans räkning på en bank i Newyork.
Men att närma sig henne — omöjligt. Därtill höll han Annies minne allt för högt i ära.
Och han sände Ethel ett telegram, vari han uppmanade henne att sälja allt i hemmet i Toronto, dock med undantag av hans böcker, ritningar och papper.
Och när han sedan anmodat sin firma i Toronto att omgående telegrafremittera honom det års lön han ansåg sig hava att fordra och denna remissa utan dröjsmål ingått packade han sina koffertar och reste till Liverpool, varifrån han
| 76 |
Samtidigt med, att George reste från Liverpool stod Annie nere vid stranden vid Kingsgate med lille Bob vid handen. Hon såg ut åt havet och mumlade »George, George» — intet annat ord hade ännu undsluppit henne.
Hon uppehöll sig jämnt och ständigt vid stranden på ön. Och det enda som gav henne litet lugn var det mäktiga havet.
Bob plockade snäckor vid ebbtiden och alla skulle pappa ha, sade han.
Gamle Mac Donald var rörande fästad vid pysen och tyckte att det var en riktigt präktig Moses han fått på nytt ur havet.
Gumman var likaledes vänlig och välvillig och på så sätt gick det ingen nöd varken på Annie eller lille Bob — men Annie tycktes hava för alltid förlorat sitt förstånd.
När George, ombord på »Good Hope»,
| 77 |
»Nu går George för att kräva hämnd för Lusitania!»
Så sjönk hon ihop och återgick till sitt förra apatiska tillstånd.
