| 107 |
»Vad är det med dig, George? Varför är du så där avvisande?» frågade Ethel i det en hemsk aning grep henne.
Kanske visste George något och gissade sig till annat. Lade a till b och c till d.
»Ja, vad skall jag svara dig, Ethel. Jag är så helt och fullt uppe i mitt arbete — till och med Annie —»
Aj — nu hade han rört vid det öppna såret.
»Till och med Annie — får glömmas. Och det är dock mycket. Det är hon som visat mig vägen.»
»Vilken väg, George?»
»Till guld och ära.»
»Har du det nu då?»
| 108 |
»Guld i alla fall att börja med. Och ära får jag snart, mera än jag behöver.»
»Men på vilket sätt?»
»Det kan jag icke säga, Ethel. Och du måste resa härifrån innan dagen gryr i morgon.»
»Jag? Varför är du så där kall? Och varför kan du ej säga mig vad du arbetar med?»
»Det är en hemlighet.»
»Som jag kan bevara.»
»Mycket sant — men som ej är min.»
»Jag kan således intet bli i ditt liv?»
»Intet, Ethel. Men en sak, skall jag tacka dig för.»
»Och det är?»
»Att du alltid var god mot Annie. Jag begrep ju, att du hatade henne. Jag förstod, att du talade sanning den gången då du friade till mig och uppmanade mig att skiljas från henne. Och sedan, fast jag nekade, gjorde du icke som andra kvinnor, utan stödde och hjälpte henne. Nå — det var inte mer än rätt av dig efter ditt skamliga förslag — men — Ethel — andra kvinnor hade ej gjort dig det efter — men, vad är det, Ethel —»
Under det han talade hade all färg vikit från
| 109 |
I dessa sekunder genomlevde Ethel det sanna helvetet.
Och — under det att George alls icke förstod henne utbrast hon lidelsefullt:
»Du visste det då!»
Förvånad teg han. Vad menade hon?
»Hur har du kunnat tiga och skona mig — hela tiden; det måste ha varit dubbelt hårt — din hustrus mörderska —»
George sprang upp som en tiger. Han grep Ethel med ett järngrepp om armleden.
»Du — du menar icke, vad du säger — du yrar — du är icke frisk —»
Ethel stirrade honom in i ögonen. Med ens gick det upp för henne det kolossala misstag hon gjort. George hade intet vetat, intet misstänkt — och med ett skri, så hemskt att det kunde varit ur en avgrundsandes strupe störtade hon upp och sökte nå dörren.
Men George var henne för snar.
Han spärrade henne vägen.
»Vad gjorde du?»
| 110 |
»Jag — jag — jag visste, att Lusitania skulle gå under — jag lockade Annie att resa med den och telegraferade icke till dig. Jag bad henne visa dig sitt mod och sin kärlek genom den farliga resan — till er bröllopsdag.»
George gjorde våld på sig. Ådrorna svällde blåa i hans panna.
»Du! Och du vågade tala om ’själ’ på samma gång som du nämnde Annies namn! Och om kärlek då du stal mitt bästa! Gå!»
Han lämnade henne dörren fri.
Ethel stod förkrossad framför honom.
»Gå!»
»Vart?»
»Till helvetet varifrån du kom. Det är en port till det alldeles utanför relingen.»
»Havet?»
»Ja, havet.»
Ethel gick.
Med en plötslig tillskyndelse störtade George efter henne.
Hon stod vid relingen.
Med ett raskt grepp slet han henne därifrån fram på däcket.
»Nej, icke havet för dig. Det var vägen till
| 111 |
Ethel förmådde ej mer. Sanslös segnade hon ned på däcket.
George visslade i sin pipa.
»Bär henne under däck», sade han till matroserna, »och bed
städerskan få henne i säng. I morgon för styrmannen och en annan henne
i land.»
