Amerikas hämnd för Lusitania / XXII. Telegrammet (1915) Author: Otto Witt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

XXII.

TELEGRAMMET

På kliniken i Washington, varest George Sanderford behandlades, ruskade läkarna enstämmigt på huvudet.

Fallet var svårt och livet hängde på en tråd.

Doktor Henderson ställde sin diagnos:

»En häftig, glädjande sinnesrörelse och han kan räddas.»

Men vad kunde mera glädja en person, som ägde allt — guld och ära?

Nej, här fanns intet bot.

Och minuterna skredo.

George var vid full sans, men hans krafter voro totalt uttömda.

Han låg och genomgick en sträng självrannsakan. Han granskade sitt liv och han kände

157

sig tacksam för att han medhunnit att uppfylla Annies bön att hämnas henne och Bob — lille Bob —

Vad hade han nu mera att leva för —

En ny kvinna —

Som han ej kunde lita på — en som ej tänkte som Annie:

»Har du ej nog med oss och vårt hem — vad behöver du ära och faror —»

Nej, han var för rik nu för att kunna lita på kvinnor.

»Doktor Henderson.»

»Ja, mr Sanderford.»

»Är det långt kvar?»

»Ni skall leva.»

»Onödigt.»

Och doktor Henderson ruskade ånyo på huvudet, gick ut till en kollega och sade:

»Det värsta är att han själv inte vill leva. En sån stolle. Han har så mycket money han vill och ära så det räcker till för två. Att man inte kan finna på något som kan pigga upp magsyran på honom — hm — hm —»

158

»Telegram, doktor Henderson, telegram till mr Sanderford.»

En lazarettstjänare räckte doktorn lappen.

»Jag tager på mitt ansvar att öppna det», sade doktor Henderson och bröt telegrammet.

Men han hann endast helt flyktigt läsa igenom det innan han hoppade upp som en skolpojke, ilade genom korridorerna fram till den sjukes dörr, slet upp den och sprang fram till mr Sanderfords bädd.

»Vill ni höra ett telegram?»

»Från vem?»

»Från två som ni bryr er om.»

»Jag bryr mig inte om någon.»

»Men dessa två bry sig om er.»

»Låt höra.»

Doktor Henderson läste:

Ȁlskling.

Vi räddades av en lycklig slump från Lusitania. Goda människor —»

»Halt, doktor — är ni galen —»

»Vänta — — Goda människor togo hand om bägges våra kroppar och mitt förstånd, vilket först i dag återvänt vid åsynen av ditt porträtt.

159

Lev för oss. Bob och jag anlända till Washington tionde maj.

Georg drog en lång suck.

Så föll han plötsligt, utan ett ord i en djup sömn.

»Reaktionen», mumlade doktorn. »Well — så är all fara över med honom. Om sex timmar vaknar han — fullkomligt på bättringsvägen. I dag ha vi den 2:dra maj — gott; till den 10:nde är han på benen och i full vigör. Nu har han både guld, ära och — kärlek.»

När doktor Henderson efter förflutna sex timmar åter inträdde till sin patient hade denne nyss vaknat.

»Vilken dag komma de, sade ni, doktor.»

»Den tionde.»

»Så egendomligt.»

»Varför det?»

»Det råkar vara vår bröllopsdag», svarade George och såg så lycklig ut, precis som detta skulle vara mera värt för honom än att han faktiskt var den förste man, som kunna finna ett varaktigt och effektivt medel mot undervattensbåtar och låta Amerika taga sin hämnd för Lusitania.