Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvast och nyttjas — som vi gunås få erfara — att
flytta dammet från golvet, där det ingen förargelse
gör, till bokhyllor och skrivbord, där det är
alldeles odrägligt. När hon blev mig varse — och
det gjorde hon genast — stannade hon tvärt och
gapade bålt och sade aldrig ett ord. Det är
människors sed att så göra, när de bli mycket förvånade,
och jag varken kan eller vill förmena dem det;
jag bara undrar däröver. Bland alla mimiska
hieroglyfer finnes väl ingen befängdare än den, som
uttrycker förvåning. Att man nickar, då man vill
tillkännage bifall, eller runkar på huvudet, då man
vill tillkännage misshag, är visserligen också
oförklarligt; dock innebär det ingen motsägelse.
Men att gapa och tiga på samma gång, att ställa
språksamhetens portar på vid gavel, liksom skulle
ett helt regemente av ord vara i anmarsch, och ändå
ej komma fram med en enda bokstav, det är och
förblir orimligt.
När jag tyckte att hon kunde ha gapat nog,
frågade jag:
— Vad fan gapar hon efter?
Svaret blev:
— Kors, att magistern sitter här ännu!
— Hur så? frågade jag.
— Ämnar sig magistern att resa med ångbåten
till Berg i dag? frågade hon tillbaka.
— Ja visst! svarade jag.
— Nej, det låter nog magistern bli! sade hon.
Icke med människoben och knappast med
fågelvingar kan någon hinna till Nykvarn, innan
kaptenen sätter båten i gång. Klockan är elva slagen.
— Det är omöjligt! svarade jag. Madammerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
