En liten lustresa : Skildrad i brev till Wilhelm von Braun / 85 (1848) Author: Henrik Bernhard Palmær Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte brevet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FEMTE BREVET

Redan är båten långt ute på Roxen. Maskinen
arbetar, hjulskovlarna plaska, flaggan svänger hit
och dit, styrmannen byter om buss, musiken spelar
"Gubben Noak", bålen ryker på salongstaket,
jungfrun ropar "låt bli mej", sällskapet sorlar, pratar,
skrattar —

Och jag sitter ensam, jag.

Den dystra känslan av isolering och
övergivenhet, öckenkänslan — som jag torde få kalla den —
kuvar mig alltid, när jag befinner mig i en större
samling av människor. Må denna känsla slumra
hur djupt som helst, så väckes hon dock förr eller
senare och merendels — mirabile dictu! — när
fraggan står högst i glädjens champagneglas. Hon
väcks av en tanke, en svartalf bland tankar, som
hånande viskar mig i örat: "vad äro dessa
människor för dig och vad är du för dem? Om I
någonsin råken i gemensam livsfara, skall vilken
som helst ej draga i betänkande att rädda sig
på de övrigas bekostnad!"

Med öckenkänslan till följeslagerska och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>