sammetslik matta, i hvilken foten sjönk ned, och Helena kastade sig framstupa därpå. ’Hur har det kommit så långt med mig, att jag hvarken vet ut eller in, jag som lefvat så likgiltig och trygg/ frågade hon sig och borrade ned hufvudet i det friska, doftande gräset. ’Men ville jag återgå till det gamla? Är det inte i det förhållandet förnedringen ligger? Kan jag önska att jag aldrig mött Paul?' Hon lyfte upp hufvudet och såg sig omkring med lysande, tårdränkta ögon. 'Nej, det kan jag inte/ svarade hon sig. ’Ty hvart det än bär, är jag en annan — är jag en människa som funnit sig själf.’ På tufvorna växte små hvita och gula blommor, och enformigt som mönstret var, eller kanske för att det så var, blef det till en hvila för ögat. Rundt om bildade de nakna skärgårdsklipporna, med sin blygsamma garnering af slån- och nyponbuskar, björnbärsrankor och kaprifolium, en mäktig ram, och öfver alltsammans fläktade hafsvinden mjuk och salt-mättad. Här och där lyste en hafsvik fram, likt ett vänligt blått öga, och mot horisonten aftecknade sig ångbåtar och seglare. Taflan saknade ej lif i all sin ödslighet. Men så långt ögat nådde syntes intet mänskligt väsen, och det gaf en känsla af ro, som länge varit henne främmande. 'Här är jag så för mig själf, som vore jag ensam herre öfver jorden/ sade hon sig i lyckligt medvetande af att ingen visste hvar hon höll till och kunde söka upp henne. En hare skuttade fram och sprang som för lifvet,