mask och småkryp. Längre bort gingo hästar och kor i bet så helt upptagna af att mumsa och tugga, som hade de hvarken haft ögon eller öron. Det var en bördig trakt, och små väl byggda gårdar, från hvilka en tunn blåaktig rök steg rakt upp, lågo helt nära hvarandra inne i löfdungarna. Till de flesta hörde flaggstänger och till dem alla rymliga logar och ladugårdslängor. Förbi dem slingrade landsvägarna sig som hvita band, och rundt om stod granskogen orörlig och liksom sofvande. Helena stannade och tårarna kommo henne i ögonen, ty allt hvad hon såg andades frid, och hon tänkte på hur lycklig hon skulle vara i en af de små stugorna om ... om hon kunnat flytta dit in utan att behöfva taga sin förtid och sina minnen med sig. Som det var kände hon sig lik en fredlös för hvilken lifvet ej hade någon plats. Eller som en den där förlorat fotfäste och stod helt isolerad, utan att tillhöra någon. Ty inte tillhörde hon mannen hon tänkte lämna? Och ännu mindre barnen hon ämnade öfvergifva. Och hur skulle hon med godt samvete kunna tillhöra den älskade som ...» »Kärleken är grym och förfärlig,» afbröt Inga och vände sitt bleka ansikte mot Sixten »Den är frukten på ondt och godt. Mäktig och ödeläggande som flodvågen och jordskredet, när de gå fram förkrossande allt i deras väg. Men också en väckare af slumrande själskrafter, människan ej trott sig i besittning af, och en pådrifvare