Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ör ungefär tjugufem år sedan uppträdde Edmund
Walter nästan hvarie afton på Stadttheatern i
i sin födelsestad Hamburg. Han kallades stor, och
hans namn på affischerna var dragningskraft nog att
gifva fulla hus.
Hans fader, »en älskvärd, godtrogen slarf», som
folk kallade honom, hade varit skådespelare äfven han,
och redan som barn följde Edmund med till
klädlo-geD och repetitionerna samt lefde sig så in i detta
lif, att tanken på att välja en annan bana än
skådespelarens ej för en minut fallit honom in.
Sin mesta tid tillbragte han mellan kulisserna
eller i dessa damhölj da mystiska vrår och vinklar,
som gömma så mycket lysande elände.
Innan han kunde läsa rent, hade han lärt sig
utantill långa strofer ur faderns repertoar och roade
sig att deklamera dem i ensamheten, antingen hemma
i aen allt annat än trefliga bostaden, eller helst
obemärkt i något af teaterns gömslen. Var scenen ledig
och han osedd kunde uppträda der, könde han sig
allra lyckligast. Då inbillade han sig, ätt salongen,
som låg framför honom, likt ett gapande mörkt,
spök-likt tomrum, var fyld af en jublande menniskohop,
och då njöt han, med barnasinnets oskuld och renhet,
sin lefnads bästa triumfer.
Som helt liten pys uppträdde han i åtskilliga
barnroler, och apelsiner och konfektpåsar regnade
öfver den lille, liksom sedan lagerkransar och
utmärkelser öfver den store.
Det gick fort för honom att svinga sig upp till
verkligt konstnärskap — kanske för fort — ty redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
