Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett samtal. I början svarade hon blott enstafvigt och
förvirradt, men när han frågade efter brodern och
talade om den vänskap, de hyst för hvar andra, var
det som om han funnit den dolda vägen till hennes
hjerta; ty med de glänsande ögonen fästa på hans
läppar tycktes hon glömma sig sjelf för att lyssna
till hans ord, och då han tystnat, talade hon så, som
ännu ingen menniska hört henne tala, om denne
broder, som hon begåfvade med dygder, hvarom han
säkert sjelf ej kunnat drömma. Nu var det Walter,
som lyssnade, och ehuru han viste, att hon öfverdref,
rördes han af hennes hjertas värme och öfvertygelse.
Slutligen glömde han sjelfva orden för ansigtets
lif-fulla uttryck och öfverraskande skönhet. Färgen
kom och gick på de fina kinderna, ögonen glänste
mörka och sammetslika, och den låga, klangfulla
stämman trängde in i hans själ så som ännu aldrig en
menniskoröst förmått.
När de reste sig upp, var det för båda som om
de från en förtrollad verla kommit ut i den verkliga,
med hvilken de knappast hade något gemensamt.
Walter ombads att deklamera, men nekade, tills
en bedjande blick från Erika ändrade hans beslut.
Efter någon tvekan valde han Schillers gripande
»Melancholie an Laura» — en sång, hvarmed han
länge varit förtrogen. Han, som sjelf egde »der
Ae-therstrahl Genie», han viste också hur bedårande, hur
bräcklig och ömtålig denna stråle var, och mer än en
^ gång hade han önskat, att hans egen lefnadsfackla
skulle slockna och förhänget falla just vid den
skönaste scenen, då mängden ännu beundrande lyssnade
med återhållen andedrägt.
Att så ej skulle ske, viste han redan, och
för-tviflan deröfver blef honom ej en sporre framåt, utan
framkallade en blek fruktan, som förlamade hans
kraft medan den ännu var på sin höjdpunkt.
Denna afton hänförde han åhörarne genom sin
deklamation, men Erika viste, att den Laura, till
hvilken han talade, var hon sjelf.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
