Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åter för ett stilla landtlif i någon aflägsen skogstrakt,
der de kunde lefva fullkomligt för sig sjelfva och
spara, hvilket hon nu insåg väl behöfdes. När hon ej
längre fick den summa, fadern gifvit henne, hade hon
måst inskränka sig på alla sätt och förneka sig sjelf
mycket, som hon satt värde på och förut ansett nödvän*
digt; ty att mannen skulle märka någon förändring,
ville hon ej.
På guldrullarne tänkte hon nu ofta, men, liksom
girigbuken, blott med en känsla af glädje öfver att veta
aem finnas och en stegrad obenägenhet att röra
dem.
Walter for, oaktadt sin hustrus sorg deröfver,
till Paris, dit en obetvinglig längtan dref honom. Att
nu följa honom kunde ej komma i fråga; men det
var med outsäglig smärta och en oro, som sedan ej
lemnade henne, hon såg honom fara.
Hade hon endast haft sig sjelf att tänka på,
skulle hon stannat i staden, ehuru nedsatta hennes
krafter än voro; men för barnets skull for hon,
enligt läkarens föreskrift, till skogstrakten och lefde
der på en landtgård, så indraget någon kunde lefva,
utan att lida skada deraf. Att luften gjorde henne
godt, syntes deremot tydligt. Hela dagen satt hon i
granskogen, som sträckte sig ända ned till sjöstranden,
och hörde på trädens sus efier lyssnade till
vågsgvalpet mot strandbrädden. Lilla Laura hvilade i sin
bädd bredvid henne eller jollrade på hennes knä, och då
var Erika så lycklig som hon kunde vara utan sin man.
Hans bref voro oregelbundna, ibland långa, ömma
och underhållande, ibland åter sällsynta eller
hoprafsade i brådska och utan innehåll.
Huru det var, förorsakade dessa epistlar henne
allt större ’ 1 J föreföll henne som om ej allt
för att dölja än för att berätta huru hans tid förflöt.
Emot hösten, då han väntades hem, fick hon
ett långt, kärleksvarmt bref, der han talade om livad
hon var och alltid skulle blifva för honom — »hans
goda, räddande engel, hans rena, hängifna maka,
vore som
som om de mer voreskrifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
