Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maren var en samvetsgrann hustru, som såg på
sin rnans bästa, och dock yar det oftast ur hennes
egen pung, de medel nu togos, för hvilka hon
skaffade Erika och hennes barn den kraftiga föda,
hon nästan tvingade i dem.
Laura var ständigt vid moderns sida, stolt öfver
att kunna hjelpa henne och uträtta tjenster, hvilkas
an tal Erika fördubblade, då hon såg hur det gladde
den lilla och sysselsatte hennes lifliga sinne.
Med stora, vemodsfulla ögon följde hon hvaije
barnets rörelse, liksom kunde hon ej se sig mätt
derpå, och ofta föll tår efter tår oseda ned för de
bleka kinderna.
»Nej, jag är ej sjuk, bara trött, mycket trött»,
försäkrade hon ofta. »Träden knoppas ju redan och lärkan
sjunger, om några dagar får Laura gå ut med sin
mamma för att se på hafvet.»
Vid dessa ord kom i hennes ögon ett
drömmande uttryck af längtan, liksom hade hon redan en
försmak af naturens fägring, som så ofta gladt hennes
siune.
Ljumma vårvindar blåste också redan öfver
fälten, der gräsbrodden började spira, och i de små
trädgårdar, som lågo skyddade för hafsvindarne och
der solen låg på, stodo krusbärsbuskarne prydda med
bjertgröna blad. Insekter och småkryp hade vaknat
till lif, och hela naturen beredde sig till den stora
uppståndelsefesten, vid hvilken lofsångerna sjungas
af morgonljuset, af värmen, af hvarje atom i den
nyvaknade skapelsen och innerst i det tacksamma,
jublande menniskohjertat.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
