Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Munther strök bort några tårar, han tyckte sig
vara ung på nytt.
Så — det hade Betty Enders berättat Laura för
många år sedan — hade man också jublat, när Lauras
mor sjöng, och ändock hade hon ej varit lycklig!
»O», tänkte Laura i denna stund, »jag skulle ej
behöfva något annat på hela jorden än att stå der
inne och höra mitt namn ropas under jublande bifall.»
Mängden strömmade ut, men hon fattade
morbroderns hand med en salig känsla af att hon hade
liksom en del i aftonens triumf och ej behöfde gå
bort som de andra utan att få blicka in i sjelfva
helgedomen.
Det var halfmörkt på scenen, en mängd
men-niskor sprungo om hvar andra, kulisserna skötos bort
till sina gömslen, lagerkransen låg på golfvet, och
molnen, på hvilka frihetsgudinnan sväfvat, stodo stödda
mot väggen. På tå, full af vördnad, gick Laura framåt,
liksom beträdde hon verkligen ett heligt rum.
Några af de uppträdande voro redan omklädda
och färdiga att gå. Vid foten af trappan, som ledde
till klädlogerna, stod Clärchens mor i mörkgrå sliten
kappa och hatt, synbarligen väntande på någon.
Laura drog sig ofrivilligt tillbaka vid åsynen af
detta ansigte med dess djupa ärr och pussiga drag,
som intet smink i verlden kunde göra vackert.
Hon hade en medfödd fasa för det fula; detta
ansigte rent af förskräckte henne, och dock kunde
hon ej låta bli att vända sig om för att betrakta det
tanu en gång. När hon så gjorde, mötte hon den
främmande qvinnans blickar, som i namnlös förfäran
iiängde fast vid hennes barnsliga gestalt.
Efter ett ögonblick satte den gamla händerna för
røsigtet och flydde in mellan kulisserna.
Två män kommo i det samma trappan utför.
»I qväll öfverträffade han sig sjelf», sade en djup,
fulltonig stämma; »man skulle kunna tro, att han ännu
vill göra eröfringar.»
»Ja», inföll en tunn, pipig röst, »vete f-n hvad som
kom åt honom ; men det kommer i alla fall surt efter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
