- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
220

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ja, det smärtade mig; jag ville så gerna möta
vänlighet, och äfven ni, en obekant, tycktes ej
kunna fördraga mig.»

»Bet var inte skälet», sade den sjuka ifrigt och
vände sig dervid om, så att Laura såg en skymt af
ett pussigt, blårödt, ärrigt ansigte. »Jag var rädd
för er.»

»För mig!»

»Ja, jag såg er en gång, ni kunde vara en
fjorton, femton år ungefär . . . det var i F***, der vidå
spelade ... ni var hvitklädd och så lik er mor, att
det var som om hon åter stått framför mig och
betraktat mig med sina sorgsna, förebrående ögon.»

»Ni kände henne?» frågade Laura, och hennes
hjerta klappade häftigt, utan att hon viste hvarför.

»Ja, jag kände henne . . . jag önskade, att jag
aldrig gjort det.»

»Alla, som sågo mamma, älskade henne», sade
Laura varmt.

»Jag vet det . . . jag tror det var omöjligt annat
. . . men just derför hatade jag henne», svarade den
sjuka häftigt och låg sedan liksom utmattad,
oförmögen att tala.

Laura tog vattenglaset och ville räcka henne det,
men hon slog med handen och sade:

»Jag blir strax bättre . . . sätt er der, så skall
jag berätta min historia.»

Laura satte sig bakom hufvudgärden, såsom hon
blifvit anvisad.

»Har ni hört talas om Elfrida Warner?»

»Nej, aldrig, det jag kan minnas», svarade Laura.

»Ja så, inte det», svarade den sjuka matt och med
märkbar missräkning, »och det var ändå ett namn,
som hela Tyskland kände och beundrade. Nå ja. . .
Gud ske lof för att ni aldrig hört det . . . det var
större tröst, än jag väntat.»

»Ni tröttar ut er», sade Laura afböjande.

»Var lugn, jag har nyss tagit morfininsprutnine;
plågorna äro borta för tillfället, och jag hinner
fullkomligt säga hvad jag vill, innan de återkomma. Låt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free