- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
223

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

domligt sköna gestalten. »Herre Gud, ett sådant
ansigte ni har!» utropade hon. »Så likt er mors, men
vackrare, tror jag, åtminstone mera qvinligt tjusande.»

»Det är kanske bäst att jag går nu», inföll Laura,
»jag skall spela i afton.»

»Spela!» ropade Elfrida och reste sig häftigt upp,
men iöll genast utmattad tillbaka mot kuddarne.
»Hvad jag afundas er!»

»Jag är inte afundsvärd», suckade Laura.

»Jag har nu sett er, jag har läst i ert ansigte»,
återtog* Elfrida efter en stunds tystnad, hvarunder
hon synbarligen sökt samla sina krafter, »ni har
blifvit mig kär . . . misstyck inte, att en sådan som jag
älskar er! Jag ber er, öfvergif teatern, ni passar inte
derför. För mig var det godt nog, men edra ögon få
aldrig förlora sin blygsamhet, edra kinder få ej
purp-ras af skam, ni får inte nedsudlas af smicker, afund,
förtal och elakhet. Vet ni, om er mor ville, att ni
skulle blifva skådespelerska?»

»Hon önskade, att jag inte skulle blifva det»,
svarade Laura med osäker stämma.

»Och ändå», sade Elfrida förebrående, »ändå
kunde ni göra henne så emot. Hur var det möjligt?»

»Omständigheterna ha fört mig dertill, och en
obetvinglig längtan dessutom.»

»Jag förstår det der ... jag vet, att ni är
konst-närinna . . . Ketler har sagt det . . . men jag tror,
att ni har för mycket af er mors karakter . . . hon
var endast lycklig i hemmet med barn och make.
Tänk på hvad jag sagt och vänd om i tid . . . när
man skall dö, känner man bäst hvilket sorgligt lif
det varit.»

En dörr, som öppnades, och raska steg i
rummet utanför afbröto samtalet.

»Det är han; han kom förr än jag väntade», sade
Elfrida småleende.

»Ketler?» inföll Laura och såg sig ängsligt om,
då denne i det samma inträdde.

»Ni här!» sade han, vänd till Laura.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free