Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tillsammans med mamma och systrarna?
Stackare dem då. Å nej! Det var på ett
undan-gömdt ställe. Första året i pappas sällskap — sedan
ensam. Jag far dit hvarje sommar.»
»Bara tanken på det gör er lycklig, ser jag.»
»Ja! Ingenting är så stort och mäktigt och
föränderligt som hafvet. Ingenting ger mera mod
och lust att lefva. Jag har legat vid strandbrädden
dag efter dag. Först buren dit ner, sedan släpande
mig *på tvenne kryckor, och till sist gående på egna
ben. Ja^ har sett det skifta, som intet annat. Blått
och soligt — gladare än all världens glädje. Hotande
och dystert — skräckfullare än allt hvad fantasien
målar. Och jag vet inte, när jag älskar det mest?»
Hon afbröt sig, skamsen öfver att ha låtit
förleda sig till ett känsloutbrott, och häpen öfver att
hon, som nästan tegat sig trött, på en gång låtit
orden springa ifrån sig som lössläppta fålar.
Hon hade aldrig gått i skola och kommit i föga
beröring med människor; men en manlig intelligens
hade ledt hennes uppfostran och genom sin
personlighet gifvit henne en vidare blick på lifvet. De
kunskaper, hon ägde, hade också kommit henne till
del genom framstående lärare, hvilka lifligt
intresserade sig för den vetgiriga lärjungen, som aldrig
tyckte sig kunna nog och aldrig förströddes af
barn-domslekar och framtidsdrömmar. Hennes
människokännedom var däremot ej stor, och därtill ensidig;
ty efter fadern dömde hon alla män, och den, som
ej höll samma mått som han, var liten i hennes
u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
