Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då han nu stod framför henne på gatan, var
det ej godt säga hvilken af de två, som såg gladast
ut. Hon, som oaflåtligt ängslat sig öfver att han
ej synts till, eller han, som nästan glömt henne —
men samma ögonblick hennes gestalt skymtat fram
fått visshet om, att hon var den enda i världen, som
skulle förstå honom, om han delade med sig af det
segerjubel, som fyllde hans själ.
Det är nu en gång så beställdt, att somliga
människor lifvet igenom leta efter ord och ha intet
att säga hvarandra, medan andra åter — likt de
båda som nu möttes — från första ögonblicket föras
tillsammans af en så mäktig förståelsens ström, att
om konsten att tiga med hvad de djupast känna än
blifvit deras, de inför hvarandra erfara ett oafvisligt
behof att blotta sitt inre.
De stodo hand i hand utan att märka det. Veko
så liksom genom tyst öfverenskommelse af inåt en
sidogata, hvilken mynnade ut i en af slingrande
gångstigar genomskuren park.
Hon hade några paketer att bära, och han tog
dem ifrån henne som en själfskrifven sak.
Aldrig hade hon sett honom kraftfullare och
lyckligare, och hennes oro blåstes bort, som om den
aldrig funnits.
Hennes guldbruna hår, hvilket stack fram under
pälsmössan likt ett luftigt burr, inramade och
beskuggade på samma gång det känsliga ansiktet med
de af kölden purprade kinderna.
Så vacker hade han knappast tänkt sig henne.
4. — Ledfyrar. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
