Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Di fär inte lefva som di vill, töcker dom.»
»I fylleri och all sorts elände? Nej, min själ,
om di det ska fä, om jag också stupar på det,»
svarade Rolf och vände den förbluffade Fanten
ryggen.
När Rolf närmade sig landsvägen, såg han
gossen, som hållit hästen, springa sin väg utan att
invänta den utlofvade slanten, och då förstod han,
att den stackarn inte vågat annat än gå Fantens
ärende, men på samma gång varit rädd, att läkaren
skulle komma i olycka och försökt blanda bort
saken i den förhoppning, att de båda männen ej
skulle känna igen hvarandra.
Solen strålade lika klart, men Rolf såg
alltsammans med andra ögon. Med den sjukas, som
han nyss lämnat. Såg klippheden i gråväder, dimma
och regn, som den oftast tedde sig för hennes syn.
Och fattigdomen liksom symbolisersd af den till
torkning uppradade stabbtorfven och de grå stugorna.
Horisonten trång, liksom invånarnas åskådningssätt.
Växtligheten förkrympt, liksom deras tankelif.
Arbetet dragoxens, som Bengt en gång sagt, och mödans
lön så godt som ingen.
Han hade hört talas om Vandrare Lars hustru
och visste, att hon var människoskygg och aldrig
visade sig ute i bygden. Att hon haft tvenne barn
och mistat dem på en gång, hade han också sport,
liksom att hon aldrig visat ett så gladt ansikte, som
då de små kistorna burits ut. »Jag unnar dem å
dö,» hade hon sagt till prästen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
