Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du får la se.»
»Elinl Tösa mil»
Han kastade sig ned bredvid henne.
Hennes hjärta skälfde likt aspträdens löf för de
ömma orden, men hon gjorde sig hård.
»Ja har gett dej fri — å mej själf mä. Låt
mej bara slippa se dig,» flämtade hon och stötte
honom ifrån sig.
»Du ska så, fan ta mej,» svor han till och
gick med hastiga steg framåt läget.
Hon blef liggande på klipphällen, uppåt hvilken
vattnet smög sig liksom med suck efter suck.
Bara tanken på att behöfva resa på sig gjorde
henne maktlös. Hon lade sig endast bättre tillrätta
och synade mekaniskt den högra handens insida, i
hvilken ringen, hon omedvetet klämt sönder, skurit
in, så att det gjorde ondt, och blodet sipprade fram.
När hon steg upp, var det tyst nere på bryggan
och skumt, så att hon kunde smyga sig hem utan
att bli sedd. Hon hade sofvit, trodde hon, och
förundrade sig öfver att ansiktet var vått af tårar.
Då hon var alldeles hemma vid och skulle till
att öppna stugdörren, stack nybygget bredvid henne
i ögonen som aldrig förr, nymåladt som det var i
hvitt med gröna fönsterfoder och glasveranda — med
små infällda rutor i rödt, grönt och blått — till
hvilken en stupande, brant stentrappa ledde upp.
Hon stannade i ren häpnad, ty det var som
hade hon aldrig sett det förr än nu.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
